Kategori: Bilder/bildkonst

Igår eftermiddag gick Londi och jag genom skogen till vår backe mittemot rävlyan, där vi brukar sitta och spionera på rävungarna. Jag hade tänkt att vi skulle slå oss ner där en stund igen, men strax innan vi kommit fram till vår plats fick vi syn på ett mycket större djurhuvud mellan björkarna och ett par stora öron som var riktade åt vårt håll:

Och strax såg vi ett huvud till. Jag anar att älgkon kalvat och drivit bort fjolårskalvarna och de strövar nu omkring på egen hand och vet inte riktigt vart. Utan att skynda sig nämnvärt klev de så sin väg bland lövträden bort mot granskogen. Jag försökte fånga deras ”ordnade flykt”, men lyckades väl inte något vidare. Sudd igen.

Då och då stannade de upp och vände sig om, för de är minsann också intresserade av vad som rör sig i markerna. Tittar ni noga så ser ni båda två här inne bland granstammarna. Ja, den ena ser man bara den magra bakdelen av:

En stund senare skuttade ett annat djur, ett rådjur, in på "samma scen" och försvann sedan under höga rop. Kanske har hon ungar i närheten och försökte dra uppmärksamheten ifrån dem.

Londi och jag slog en vid lov runt jordkällaren och där på framsidan såg vi äntligen en av rävungarna:

Och i källaröppningen syntes strax ett litet rävansikte till:

Londi satt helt stilla på sin plats under enarna och drog in lukterna i sin svarta nos.

Ännu vet nästan ingen om det, men sommaren har kommit till Sikhall. Det gamla sädesmagasinet står där så ensamt under solen, platsen omkring är tom.

Vattnet är ännu ganska kallt, men vad gör det? Det är härligt att simma ut i det vidsträckta grågrönblåa – inte minst om man är labrador…

Förra året vid den här tiden ungefär stod jag under ginkgon i Trädgårdsföreningen i Göteborg och såg genom bladverket upp mot himlen. Och nu har jag stått där igen och blickat uppåt mot allt det blåa och gröna.

Ginkgon är ett sagoträd, ett träd från världens urtid och dess löv är eviga embryon, för alltid fast i det underbara ofödda stadiet – små solfjädrar från en annan jordetid.

Londi och jag låg länge i gräset bakom Norskens jordkällare igår eftermiddag. Solljuset flimrade och skälvde i allt det gröna. Knäpptysta kikade och vädrade vi åt rävungarnas håll. Och se, de kom ut och betraktade oss nyfiket och tyckte väl inte att vi verkade särskilt farliga så stilla som vi var och så nästan ett med marken. Det är en märklig upplevelse att gång på gång möta en rävunges blick.

°° rêverie °°

För första gången på fyra år har Londi och jag fått syn på rävungar i ruinen efter Norskens gamla jordkällare. Jag anade något redan för så där en månad sedan, när jag såg rävhonan stryka omkring i området. Och igår när Londi och jag kom ut ur skogen och började gå längs stigen som för tvärs över den öppna gräsbevuxna platsen där Norskens hus, ladugård och uthus en gång stått, så for en rödsvansad varelse iväg förbi det som är kvar av ladugårdsgrunden. Rävhonan! Londi blev orolig och skällde till men tystnade snabbt och jag kastade en blick mot jordkällaren och där syntes ett nyfiket litet ansikte och strax var det två små rävhuvuden som kikade fram:

Rävungarna slank strax ner i sina hålor, men snart stack de upp huvudena igen, fast på andra ställen. Jag försökte räkna, men det gick inte så bra. Kanske är de tre. Londi och jag kröp in under en enbuske och satte oss där att rävskåda en stund. På kvällen hade jag fortfarande massor med enbarr i håret.

..

I Salongen finns en ny text av Max Paulsson.