Kategori: Bilder/bildkonst

Den målning från den stora futuristisk-surrealistiska utställningen i Florens den här våren och försommaren som mötte besökaren redan utanför Palazzo Strozzi var L’énigme de l’arrivée et de l’après-midi (L’enigma dell’arrivo e del pomeriggio):

Också på inträdesbiljetterna finns detta motiv. Utställningen bär det välfunna namnet Uno sguardo nell’invisibile – En blick in i det osynliga. Den omfattar målningar av ytterligare konstnärer förutom de angivna fyra stora: de Chirico, Max Ernst, Magritte och Balthus.

Jag strövade omkring och tittade runt lite på måfå, men det blev ändå mest de Chirico, fast det var färre målningar av honom än jag hade väntat mig och flera jag ”letade” efter fann jag inte. Inför ”Ankomstens och eftermiddagens gåta” stannade jag länge:

Det är ett märkligt tomrum som fyller målningen. Byggnaderna ter sig kulissaktigt tunna. Och tavlans två människor verkar liksom inte vara där. Och vinden i seglet, var kommer den ifrån? De små vimplarna uppe på tornet verkar röras av andra och lättare fläktar. Skuggornas skarpa linjer ritar en egen värld ovanpå den andra och murens solbelysta del ser het ut och det är svårt att föreställa sig ett vatten bakom den. Mycket i målningen handlar nog om vad som kan tänkas finnas på andra sidan muren. Det är där det osynliga väntar på att bli betraktat med fantasins blick.

…

PS I min gamla text om den friulanska staden Palmanova finns en association till de Chiricos bildvärld: Palmanova – en matematisk önskedröm

Någonstans i det inre av Bologna finns den här vrån av stillhet. Valvet, lutmakeriet*, de ”tungt svävande” lyktorna, bananplantornas intensiva grönska och den fantasifulla kulissen med marmorskulpturerna och kolonnerna – mellan alla dessa råder balans och frid. Den här bilden kan man stiga in i och skänka sig själv en stund av rofylld kontemplation.

*I en ”liuteria” tillverkas och repareras egentligen alla slags stråk- och stränginstrument.

En av Bologna-dagarna besökte A. och jag Palazzo d’Accursio. Det magnifika byggnadskomplexet ligger vid Piazza Maggiore i hjärtat av staden. Bland annat rymmer det en rad konstsamlingar.

Någonstans nära entrén, vill jag minnas, stötte vi på den här målningen, som jag gärna skulle vilja veta mer om. Vem är det som sitter där under baldakinen och präntar så fundersamt?

A. ville visa mig ”Camera verde”, så vi letade oss dit längs långa gallerier. En stund stannade vi sedan i grönskan och följde bladornamenten med blickarna och "tittade ut" genom de fiktiva fönstren:

Mig lockade särskilt Museo Morandi och jag lyckades faktiskt hemligen ta en bild av en av målningarna; ”senza flash” naturligtvis:

Det speciella med Morandis målningar är att de ger en sådan nästan övertydlig ”råämneskänsla”; man känner i fingertopparna och på tungan vad föremålen han återger är gjorda av.

Idag är det den första juli och jag väljer att vända blicken bakåt in i junikvällen och -natten här i skogskanten.

Jag vill, innan jag för en liten tid ger mig av härifrån, visa ännu några bilder från den sköna försommarvärlden här. Först tar vi en sväng förbi rävgrytet:

Men Londi och jag har också andra vägar att gå. Ner till det som är kvar av torpet Kaserna till exempel. Ingen annanstans finns så många lupiner och nästan alla är de blåa. Tillsammans med det bladgröna bildar de ett blågrönt vattenfall nerför backarna långt inne i skogen.

På platån ovanför blomsterfallet står gammeleken, mäktig och tung.

Syrenerna blommar ikapp med lupinerna under denna den vackraste av årstider. Och den svarta hundklokan tassar fram under den vita hundlokan.

°°

PS Jag är tillbaka här om en dryg vecka.