går vi in nu:
Den täta grönskan pustar och det doftar av för mig namnlösa örter, av brännässla och hallon. Vi stoppar solvarma blankröda hallonknappar i munnarna och trampar ordlöst fram längs den nu nästan osynliga stigen genom de svällande taggiga snåren. Det rasslar och knakar av rörelser från varelser vi inte ser. Luften vibrerar av växternas varma solandning.
Det är något i deras sätt att röra sig som fångar min uppmärksamhet. Tjänsteflickan i utkanten av målningen Natività della Vergine av Paolo Uccello och skrotnoshörningen av Alpo Koivumäki har något i steget som förbinder dem. Så här rör sig jordevarelser, tänker jag.
En sådan här stillsamt och inåtvänt strålande sommarmorgon inbjuder till små slingriga tanklösheter – återvändsgränder in i själen.
De solgenomlysta grönblå dagarna fortsätter att flyta fram och Londi och jag följer om och om igen stigen genom skogen ner till den lilla skogsvägen. Den tar oss sedan utan möda – varken från vår eller vägens sida – ner till vattnet, till Karls Grav, kanalen som binder samman Vänern med Göta Älv. Där sänker vi ner våra kroppar i det grönsvala vattnet.
Genom solljus, skimrande blåvatten och lavendelsegel går färden mot mitten av månaden juli:
I Palazzo d’Accursio finns ett egenartat familjeporträtt:
Nej, jag vet inte vem som har målat porträttet eller vilka de avbildade ansiktena föreställer. Förmodligen är målningen ofullbordad och det gula moln som huvudena höjer sig ur är den väntande yta på vilken kropparna skulle ha projicerats. Två av döttrarna ser rakt på betraktaren, moderns blick är inåtvänd och liksom drömmande, den äldsta dotterna också, fast kanske mindre drömmande. Sonen verkar ha fått syn på något som han ler lite tveksamt åt. Fadern stirrar i motsatt riktning och minstingen har samma blickriktning men en något mjukare blick…