Kategori: Bilder/bildkonst

Någon gång om året går Londi och jag en runda på Varbergs fästning, ofta i sällskap med mina föräldrar. Vid det här tillfället valde vi att gå upp via fästningsterassen:

Efter lite krångel i den ”genomskinliga” trappan upp från terrassen – Londi tycker att det är otäckt att gå i trappor som man kan se rakt igenom – gick vi uppför den sista lilla backen och genom valvet in på borggården. Den är som en alldeles egen i sig själv sluten stenvärld i rött och grått:

Vi gick runt och snokade lite, kikade in där det gick, funderade över några glas som stod på ett runt litet bord inne i det ena hörnet och sedan tog vi oss den enda möjliga vägen ut igen:

Direkt när jag kom ut kastade jag en hastig kamerablick bakåt över axeln in i hålet i stenkroppen

och sedan styrde vi stegen nedför igen, genom valvet med hålet i taket, där man en gång hällt rykande tjära över Fienden, och vidare ner mot kallbadhuset och hamnen:

Från hörnet där Allan Kanjes promenad tar sin början såg vallgravens vatten överraskande mäktigt och havslikt ut:

Under de korta dagar då vi befann oss i nätskugga strövade Londi och jag som vanligt omkring i skogskanten och spanade efter de vilda. En del av rådjuren ser fortfarande lite ruggiga och tilltufsade ut efter den långa svåra vintern, men när de bestämmer sig för flykt studsar de över markerna som underbara gaseller.

Det är vår och skogen öppnar sig för oss igen. Snön är borta och vi slipper pulsa och vada till midja och hals. Under soliga dagar kan det hända att vi sitter en stund i en skyddad glänta och kisar och blundar och drar in luften genom näsa och nos:

Men vi är inte ensamma bland träden. Det finns andra som spanar och vädrar:

Under sådana här gällt vita nordiska vårdagar längtar jag ibland till Carl Spitzwegs mjuka ljus. ”Ein Hypochonder” heter den här målningen, som säkert en del av er betraktat ibland, fast kanske inte så ofta som ”Der Bücherwurm” eller ”Der arme Poet”.

Försiktigt och väl inlindad vänder vår hypokondriker ansiktet mot solljuset ovanför den trånga gatan, medan vi inte kan låta bli att ta några steg in i grändens dunkel. Den syende kvinnan i fönstret där nere nås inte av solljuset, men lampskenet hjälper henne att se var hon ska sätta de små stygnen. Småstaden har förhållandevis höga och stadsmässiga hus och tornspiran pekar rank genom luften. Kanske låter mannen i fönstret blicken fara bort mot den, kanske följer han fåglars flykt. Visst ser han lite löjlig ut, ja, just som en Spitzwegfigur faktiskt, men ironin är så mild, så mild, så vår medkänsla väcks och vi kan nog också tänka oss att vi stundtals är just som han och att det alls inget gör.

°°°

Jag har fastnat i målningen ”Winterreises” garn. Nyss lät jag denna Christopher Rådlunds målning spela en av huvudrollerna i en kort text i Salongen och nu tittar jag på den igen och undrar och grubblar lite över komponenterna i den. Egentligen är den här målningen två. En andas tysk romantik i lustfylld smärta och en är kall metall från modern tid (eller möjligen urtid). Eller så kan man säga att själva grunden i målningen är ett eko från romantiken: himlen, marken – den nära och den avlägsna, ljuset, skuggorna, den ”innersta stämningen”. De schematiskt uppställda stolpraderna är det nurtida och dessa stolpar verkar inte ha del av tavlans ljus eller dunkel. De ser ut att vara ditställda i svart ovanpå målningens yta.

Är det mörka fältet bortom den snötäckta eller i alla fall ljusa marken kanske havet? Då är de ljusa stänken i det mörka väl vågors skumkammar. Plötsligt känner jag igen platsen. Men då måste jag hålla undan stolpraderna.

Nog är väl marken, havet och himlen i Rådlunds målning ett slags något vidare vy över marken, havet och himlen i Caspar David Friedrichs Der Mönch am Meer? Och munken, ja, han har givit sig av.

Jag ser på ”Winterreise” igen. Det romantiska öppnar betraktaren och skapar mottaglighet för förnimmelser av smärta och annat. Stolparna naglar fast.