Från det nu mjuknande skidspåret som löper längs åsen har jag under en tid dag för dag hållit utkik efter en märklig grå fågel med gåshals och risiga fjädrar. Den är stor och tung och verkar hålla något dolt under snön. Den kastar vaksamma blickar åt sidorna. Har den gömt sina vinterägg där under skaren?
Är min fågel en nordlig urtidsstruts? En gåsikon? Eller är den en inkarnation av mytens Fågel Rock?
Under en tid har skaren på snön här i skogen varit stark nog för att bära alla utom älgarna. Skidspåren är fint tecknade med märken av rådjursklövar och tassavtryck från harar och rävar:
Älgarna stegar för det mesta fram bredvid skidspåren,
fast ibland korsar de skidleden. Deras ben skär djupt ner i snön och på botten av spårhålen ser man skarpa klövavtryck:
Ofta har de sina nattläger, sina legor, alldeles invid skidlöparnas stråk:
Här står de brunrandade karen nära inpå varandra; det gäller att ligga tätt. Det är säkert svårt ändå att hålla värmen i vinternatten.
Igår plockade jag fram en sådan där dragspelsformad tjeckisk barnbok ur hyllan:
Vařila myška kašičku
Teckningarna är gjorda av Helena Zmatlíková efter gamla ramsor för småbarn. Kunde det här vara något för svenska barn också? Kanske stör det att musbarnen får olika mycket gröt och att en liten mus blir utan, fast han kan nog smita in i ostkammarn han med. Att muspappan är frånvarande är väl inget att göra åt…
Jag har fått hjälp med översättningen, men ännu behöver den putsas och snitsas till. Kanske är det någon som vill?
Musmor kokte gröt
i en grön kastrull
en fick en klick
en blev utan
en fick en smutt
en fick tallriken full
en föll i gråt
en tog ett skutt
muspilt så kvick – frrr
slank in i kammarn
med toppar av ost på rad
och se – strax åt han glad
Också på Hästhagabergen strax ovanför havet låg snön alldeles nyss i höga drivor och rådjuren vadade på sina ställen upp till bringan, de stackarna, men nu börjar vintergreppet mjukna och snötäcket sjunker bit för bit.
…
PS I Salongen betraktar vi Christopher Rådlunds målning Winterreise, läser Wilhelm Müller och Horace Engdahl och lyssnar på Franz Schubert.
Och nu är även denna sista ljusspringa borta. Snön trycker hårt mot rutan. Vi ser inte längre ut, det är snön som stirrar in och den har mörka ögon. Rummet är höljt i snödunkel.