Igår nämnde jag att jag kände mig lockad av Anna Maria Brizios essä ”Leonardo – målaren” I Jakobs stege 1981:1. Nu har jag läst den och jag vill återge några flikar ur den.
Brizio börjar sin text med att tala om den florentinska expansionen på kulturens och handelns områden under 1300- och 1400-talen. Hon talar vidare om Lorenzo de’ Medicis ”export” av konstnärer till snart sagt alla delar av den italienska halvön. Denna utflyttning av stora konstnärer fick stor betydelse för Italien och Europa, men medförde också en tillbakagång för Florens som konstens huvudstad.
Där politikerna hade misslyckats att skapa en italiensk nation, lyckades konstnärerna, och detta på ett så övertygende sätt att den italienska renässansens idéer kom att prägla all europeisk konst under mer än två århundraden framåt.
Brizio har i en uppsats från 1938, skriven av W. M. Ivins, funnit en, som jag tycker, mycket intressant beskrivning av vad som skulle kunna betraktas som själva språnget i renässansen. Så här säger Ivins: ”det viktigaste som hände under renässansen var utveckligen av idéer, som ledde fram till en rationalisering av seendet.”
Och nu är vi framme vid Leonardo da Vinci. 1482 kom han från Florens till Milano. I den miljön som skilde sig avsevärt från den florentinska, kom han att genomgå en brant utveckling. Brizio talar om hans innovation av perspektivtecknadet och av hans måleris ”undersökande av naturen” och dess förfinande av tänkandet.
För Leonardo är måleri och teckning, som är det snabbaste målningssättet, den mest direkta och effektiva metoden att att bedriva ett ”inre resonemang”.
Det jag nu vill uppehålla mig vid är Brizios tankegångar kring Leonardos ”Nattvarden”.
Målningen finns i refektoriet i Santa Maria delle Grazie i Milano. Så här skriver Brizio om persongestalningen i tavlan: ”Figurerna dominerar och förefaller komma fram i refektoriets verkliga rum.” Sedan fortsätter hon med några tankar kring perspektivets roll i detta: ”I stället för att betrakta ögat som en abstrakt punkt, d.v.s. helt enkelt synpyramidens spets, låter han det sammanfalla med åskådarens verkliga öga. På så sätt skapar han illusionen att målad rymd och verklig rymd går in i och fortsätter i varandra.”
Brizio går vidare med att titta på apostlarnas kroppsrörelser, som uttrycker deras helt individuella reaktioner på Jesu ord: ”En av eder skall förråda mig.” Brizio skriver: ”Man bör lägga märke till händernas rörelser, noggrant studerade och återgivna.” Brizio gör en jämförelse med tidigare ofta stelt komponerade målningar av samma motiv och fortsätter sedan: ”Meningen och återklangen hos Kristi ord får man i stället genom att betrakta apostlarnas reaktioner, som sprider sig likt en kedja från den ena änden av bordet till den andra.”
Mest fascinerande i Brizios kommentar till den här målningen tycker jag ändå är den om ljuset:
Men ljuset som lyser upp hela scenen kommer inte från ljuset i bakgrunden, utan lyser in från vänster. Leonardo har avsiktligt låtit det sammanfalla med rummets verkliga ljus, som kommer från raden av fönster på den vänstra väggen. Detta sammanfall av ljuskällor tillsammans med perspektivets konstgrepp leder till en sammansmältning av dikt och verklighet.
Och här är det mer än dags att jag visar er målningens plats i rummet, låt vara genom ett halvdant foto av ett kornigt foto:
Förmodligen är mycket av Brizios iakttagelser här för kännaren ganska självklara, men för mig som novis är de en inspirerande vägledning och jag vill så snart det går, se den här tavlan. Det här med ljuset fönstren som skiner in i målningens scen är för mig en hisnande upptäckt, en upptäckt just i ordets mest konkreta betydelse: Täcket är borta!
…
I Salongen finns en ny text om en lettisk roman.
