Prometeus – Prometej

Det är Prometeus-festival i Zagreb, höll jag på att säga, nej, det är teaterfestival, världsteaterfestival: Festival Svjetskog Kazališta. Igår var jag på Prometej av den belgiske allkonstnären Jan Fabre.


°°

Som en helt privat förberedelse innan jag tog spårvagn nummer 13 och åkte till Nationalteatern läste jag Goethes Prometeus.

Prometheus

Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst!
Und übe, Knaben gleich,
Der Disteln köpft,
An Eichen dich und Bergeshöh’n!
Mußt mir meine Erde
Doch lassen steh’n,
Und meine Hütte,
Die du nicht gebaut,
Und meinen Herd,
Um dessen Glut
Du mich beneidest.

 
Ich kenne nichts Ärmeres
Unter der Sonn’ als euch Götter!
Ihr nähret kümmerlich
Von Opfersteuern
Und Gebetshauch
Eure Majestät
Und darbtet, wären
Nicht Kinder und Bettler
Hoffnungsvolle Toren.

 
Da ich ein Kind war,
Nicht wußte, wo aus, wo ein,
Kehrt’ ich mein verirrtes Auge
Zur Sonne, als wenn drüber wär
Ein Ohr zu hören meine Klage,
Ein Herz wie meins,
Sich des Bedrängten zu erbarmen.

 
Wer half mir
Wider der Titanen Übermut?
Wer rettete vom Tode mich,
Von Sklaverei?
Hast du’s nicht alles selbst vollendet,
Heilig glühend Herz?
Und glühtest, jung und gut,
Betrogen, Rettungsdank
Dem Schlafenden dadroben?

 
Ich dich ehren? Wofür?
Hast du die Schmerzen gelindert
Je des Beladenen?
Hast du die Tränen gestillet
Je des Geängsteten?
Hat nicht mich zum Manne geschmiedet
Die allmächtige Zeit
Und das ewige Schicksal,
Meine Herren und deine?

Wähntest du etwa,
Ich sollte das Leben hassen,
In Wüsten fliehn,
Weil nicht alle Knabenmorgen –
Blütenträume reiften?

Hier sitz’ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde,
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, weinen,
Genießen und zu freuen sich,
Und dein nicht zu achten,
Wie ich!

Och här något av det jag/vi såg under kvällen:

Byggnader av Viktor Kovačić och Ivan Meštrović

Här kommer nu som utlovat en bild av Nationalbanken i Zagreb, ett verk av Viktor Kovačić:

Och så här såg jag den på ett foto på utställningen med art déco i Muzej za umjetnost i obrt här i våras:

Jag trodde att jag skulle få till samma vinkel när jag tog min bild, men det gjorde jag verkligen inte. Nej.

Och så en byggnad av Ivan Meštrović nu:

och då:

Den uppfördes på 1930-talet och var först tänkt som utställningslokal, men omvandlades 1941 till moské och utökades då med tre minareter. 1949 revs minareterna ner. Idag är byggnaden utställningslokal för samtidskonst.

Sommarbilder från Norskens brygga igen

Också den här sommaren har jag simmat i Vassbotten vid Norskens brygga. Londi var inte med för hon hade en skadad tass. Jag cyklade ner ganska snabbt de här morgnarna. Med Londi brukar det ta längre tid eftersom det finns så mycket att lukta på längs vägen.

Vassen växte hög som vanligt om somrarna här och vattnet luktade sjögrönt och det var lika mjukt att simma i som alla andra somrar.

Och bryggan eller bryggorna lutar igen. Det spelar ingen roll hur många gånger de repareras. Efter några månader börjar de kränga och böja och luta. Och så ska det vara.

När jag simmar ut tittar jag alltid på skogremsan på andra sidan, hur den speglar sig och nästan blir mera skogsaktig under sjöns yta. Detta är inte min barndoms sjö, men det är en stor sjö i mitt liv.

°°

PS I Salongen finns en ny text.

Bilder från Hästhagabergen

Mest för mig själv kanske, visar jag de här bilderna av nordiskt karg skönhet. Hästhagabergen I Varberg är en av mina hemtrakter. För Londi är det nog också så, om hon nu bryr sig om sådant som hemtrakter. Stigarna över ängen, ner över ljungheden (ljungen syns tyvärr inte så bra på fotona men den finns där, det kan jag försäkra) mellan de vindpinade enarna och de taggiga björnbärssnåren och över de skrovliga klipporna känner jag sedan barndomen. De här stigarna för ner till havet. Och på den högsta klippan står Subbe fyr, vit som ett segel. Och himlen och havet har under sommarsolssdagar just den här blåa färgen, den som man inte kan beskriva. Och vattnet i havet smakar just så och har just den här sältan och ingen annan.