Kategori: Bilder/bildkonst

Igår var det svensk midsommar vid den lilla sjön Bundek (en annan av Savas korvsjöar, gissar jag). Vi gick över bron över floden i seneftermiddagshettan, Draženka, Buba, Londi och jag och det var skönt att komma under träden på andra sidan. I Bundek får inte hundar bada, varken på människosidan eller på anksidan, men Londi tjuvbadade lite ändå och Buba fuktade tassarna.

Och så gick vi till festplatsen, där man just höll på att pryda midsommarstången med stora färgglada blommor, både äkta och av något annat:

Höjdpunkten var när en grupp svenskstudenter sjöng svenska sommarsånger från ett litet podium. Här sjunger de ”Uti vår hage”:

Sedan satt vi och drack öl och pratade med den ena och den andra och Draženka fixade köttrester åt hundarna. Vid solnedgången var luften ljum och behaglig och vi gick i sakta mak hemåt längs flodbanken.

Och de sista solstrålarna färgade Savas vida vatten.

Kanske kan ni alla våra vägar nu, jag vet inte. Men den här lilla svarta katten har ni bestämt aldrig träffat. Den hör till cirkeln runt Katthuset:

Sedan ett tag har vi en fuktig, tjock värme här, som gör att de flesta alltid är lite blanka i ansiktet. Bananplantorna är också blanka och de verkar vilja bli högre än husen:

Vinrankorna blir allt tätare och när folk tittar ut ur sin grönska verkar de dölja tusen hemligheter där inne i virrvarret:

Tvätten torkar visst trots fukten, för ibland fläktar det lite och så bränner solen till:

Och överallt prunkar hortensian:

Den här bilden tog jag i oktober förra året, kanske känner ni igen. Jag tror det var en lördag, för man arbetar nästan oavbrutet på det här bygget. På helger och i mörkret under sena kvällar ser man kranarna svänga hit och dit och man hör arbetets gnissel och dunkande.

Nu står flera av de stora huskropparna färdiga eller åtminstone nästan färdiga och en TV-skärm sprider underliga budskap om grönt guld rakt ur den ena väggen.

Men Radnička cesta har två sidor och på den ”andra” sidan lever fortfarande dinosaurierna – ni ser dem sträcka fram sina gröna halsar överst till höger.

Här är gatan fortfarande byväg och ett stenkast längre upp löper en lerig väg ut bland smutsiga, förfallna fabrikslokaler. Ibland, ganska ofta egentligen, ser man några små färgklickar i allt det gråbruna. Det är zigenarbarn som knatar fram med små bylten dinglande från axlar eller händer. De bor någonstans där inne i något obeskrivligt.

Ända sedan hösten har jag undrat över de här höga träden med de långa fröskidorna hängande ner i flockar från grenarna. De hjärtformade löven är nu ljusgröna och unga och trädkronorna är inhöljda i ett ymnigt vitt blomsterskum och på marken ligger vita sommardrivor. Varje gång jag står under ett sådant träd med någon som kanske kunde veta, så glömmer jag att fråga. Och så går tiden.

Londi-bild utan det här trädet

Träden är förstås bara gåtfulla för den som inte vet detta kanske självklara…

På nordiska akvarellmuseet i Skärhamn pågår denna sommar en utställning med akvareller av Emil Nolde. Jag har – förstås – inte varit där men jag kan ändå visa er en bild därifrån (och kanske kommer jag dit):

Helles Meer (Segler und Dampfer)

Här är en utblick från museet från när jag var där i slutet av augusti förra året:

jo då, medges, detta är ännu en bild från tiden då min kamera hade den där blå blicken