Också den här sommaren har jag simmat i Vassbotten vid Norskens brygga. Londi var inte med för hon hade en skadad tass. Jag cyklade ner ganska snabbt de här morgnarna. Med Londi brukar det ta längre tid eftersom det finns så mycket att lukta på längs vägen.
Vassen växte hög som vanligt om somrarna här och vattnet luktade sjögrönt och det var lika mjukt att simma i som alla andra somrar.
Och bryggan eller bryggorna lutar igen. Det spelar ingen roll hur många gånger de repareras. Efter några månader börjar de kränga och böja och luta. Och så ska det vara.
När jag simmar ut tittar jag alltid på skogremsan på andra sidan, hur den speglar sig och nästan blir mera skogsaktig under sjöns yta. Detta är inte min barndoms sjö, men det är en stor sjö i mitt liv.
°°
PS I Salongen finns en ny text.