Kategori: Berättelser ur livet

Under eftermiddagen gjorde Nilla, Miki och jag en utflykt till Glommen. Jag känner sedan nioårsåldern (det var då vi flyttade från Stockholm till Varberg) till namnet, men det här var nog första verkliga besöket där för mig. Vi gick under en hög blå himmel över ett gulbränt fält bort mot Glumstenen, det stora flyttblocket som varit ett märke för sjöfararna sedan 1000-talet – minst, och havet.

Vinden vajade i strandrågen och och strandkålen tornade upp sig i märkliga formationer.

Vi letade efter en badplats, men antingen var det stenigt och svårt eller sankt och kladdigt, så efter en stund gav vi upp och tog oss med bilen ett litet stycke söderut till stranden vid Olofsbo, där allt var perfekt, en strand från gamla tider med dyner och lagom bred sandremsa och inte för långgrunt vatten. Lite kallt var det men skönt. Miki gick i till hälften, som ett fartyg, det räcker alltid för honom.

Sedan soltorkade vi och tittade ut mot horisonten och medan vi satt där bestämde vi oss för att återvända till Glommen för att se om vi kanske kunde dricka kaffe där. Efter en stund var vi tillbaka i viken där vi varit nyss. Vi såg ut över vattnet och så fattade vi ett nytt beslut: vi skulle till det lilla fiskelägets hamn.

När bilen var på plats gick vi mot hamnen. Allt var mycket stilla och vi såg bara några få människor ströva omkring på ett lite gammaldags vis. Så hittade vi glasskiosken och Nilla tog en coca cola och jag en glass och så satte vi oss vid ett litet bord på baksidan. Solen brände och luften andades ut kärlukt. Vi sökte skuggan. När jag tittade bort mot ett av magasinen såg jag en äldre man på en cykel, ja, han cyklade men inte på det där moderna sportiga målmedvetna sättet. Han satt på sadeln och lät benen släpa lite i marken och han drog några loja varv mellan husen. Han skulle ingenstans. Jag tänkte på en scen från någon syditaliensk småstad på 70-talet eller vilken tid det nu kan ha varit. I Glommen händer ingenting, här står tiden stilla. Och det är så bra att nästan ingen känner till den här platsen.

PS Detta är ett inlägg från den 23.7, som inte kom in då på grund av ett attentat mot pausträdet – ett attentat som nu dock är avvärjt med hjälp från kunnigt håll.

Dagen har rört sig i en spännande halvcirkel eller kanske i en cirkel, om man vill. Nilla kom med bilen och vi for till Långås marknad, där vi strövade omkring bland stånden, balans människorna och hundarna en god stund. Vi köpte rapshonung och några småsaker, innan vi fick nog. Sedan hade Nilla ett nytt mål någonstans inte så långt därifrån, där man kunde köpa självplockade blommor. Nilla plockade och Miki och jag kastade långa blickar över landskapet. Miki var väl mest intresserad av något att jaga och jag väl mest av att dyka in i landskapet och söka dess former. Jag såg på sjöns rand genom det gröna av fält och skogar och ängar.

Sedan blev vi hungriga och for till Strömma Farm Lodge och smörgåsar med ägg och bacon och tittade ner i det forsande vattnet.

Efter det ville vi bada och vi funderade över olika sjöar, men till sist bestämde vi oss för havet vid Träslövsläge. Vi valde en plätt i sanden som fick bli vår plats. Sedan badade Nilla och när hon kom upp och tog tag i Mikis koppel gick jag i. Det är en makalöst långgrund strand. Till slut tror man att det är uppförsbacke till Danmark. Men ja, jag simmade ändå några tag.

Och när vi sedan kom tillbaka till Höbacken föll Miki och jag i djup sömn inför nästa tur som gick till Axel och Lotta i Bua.

Nu lever vi Varbergsliv, äter frukost på den guldblekta gräsmattan i trädgården på Höbacken, besöker Pappa på Skanliden (han kommer vara hemma under den sista veckan vi är här), badar i havet. Miki har återtagit sin roll som vakthund från förra året, så han vaktar nu trädgården mycket samvetsgrant och vet alltid vem som hör hit och vem som inte gör det.

Igår badade Nilla och jag i Djupa dräkt med Miki som torr strandhund. Han badar inte sedan den där gången i Jarun förra sommaren, aldrig mer för han är min taggiga lilla Ružmarin. Rosmarinplantor badar inte.

På eftermiddagen var Kudda och jag och hälsade på Pappa. Vi satt på terrassen och tittade bort över hustaken. ”Där bortom är Kattegatt”, sa Pappa.

Kvällen ägnade vi åter teater. Nilla, Kudda, Miki och jag gick till Nöjesparken och såg en härlig föreställning med teatergruppen ”1 2 3 Schtunk”. På bilden en scen ur ”Ett drömspel” med en speciell skruvning åt väntat oväntat håll.

Imorgon bär det av norrut. Kanske blir det en tågresa på fyra dagar kanske fem. Jag ser på min reskamrat och frågar honom om han vet vad en ”brnjica” är. Han ser långt på mig och håller ihop munnen. Jag packar halvt förstrött, tänker och tänker inte på vägen vi har framför oss. Det mesta är ganska obestämt, men jag vet att vi kommer att ta den västra vägen, eftersom vi inte lyckades helt bra med den östra förra sommaren. Vi vill undvika så mycket vi kan av Österrike och Tjeckien, där det där med ”brnjica” är mest påträngande och Miki vägrar ju fortfarande att ha en plastkorg runt nosen. Jag packar ner ett örngott för honom att sitta på. Miki går runt och luktar och undrar lite över mitt sysslande, men jag kan ju inte berätta något begripligt om den förestående resan för honom. Så är det ju och mer begripligt än så är ju inte heller livet, tänker jag och plockar med våra pass. Jag har, lite överraskande, köpt biljetter till Kranj, så imorgon ska vi inte långt, vi ska bara lukta lite på vägen. Kanske blir det åskväder, så jag tar med en större plastpåse mot regn…

Det är en sådan där kväll när hemkänsla och främlingsskap vävs tätt tätt, väft i varp. Kanske är de till och med samma sak, om man vrider på dem lite mellan ljus och mörker. Sedan eftermiddagen försvann har planlösheten styrt mina steg och saker har bara hänt utan några egentliga beslut. Först kom Toma förbi och vi gick eller åkte till Cooltura, han hade bilen med. Där drack vi ett sommarglas inför Mikis och min avresa. Vi pratade om planer och planlösheter, om vad klokhet egentligen är och liknande dumheter. Vi var på gott humör och allt verkade ligga där det låg eller skulle ligga. Så bröt vi upp och han tog bilen och Miki och jag travade hem. Hemma åt vi lite och sedan plockade jag ihop lite sopor att slänga. Jag lämnade fönstrens vidöppna för jag tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. När vi kom till någonstans längs Olibska såg vi Luca och hennes hund Ron på andra sidan gatan. Vi började prata tvärsöver gatan, men så bestämde jag mig för att korsa den. Miki stretade lite i kopplet men strax var vi över. Luca pratade om sin sorg igen. Hennes man dog plötsligt i vintras och hon kommer inte förbi detta snitt genom livet. Strax innan hon skulle svänga in på Paška, vände hon sig mot mig och frågade om vi inte skulle dricka något i Olivträdsbaren (den heter inte så, men jag kallar den lite otympligt så). Jag sa ja och så satte vi oss vid ett av borden ut mot parken eller vägen genom parken. Hon berättade historien om hans död igen och sedan berättade hon andra händelser ur deras gemensamma liv – trettiofyra år hade de levt tillsammans. Nu minns jag särskilt det hon sa om en händelse för tjugo år sedan som inträffade efter att Marijan (ja, alla heter Marijan, jag kan inte göra något åt det) varit mycket nära döden vid en stor operation. Det var hans födelsedag och han bjöd in jag vet inte hur många gäster, men väldigt många på den fina bosniska restaurangen Sofra. Luca hade då tyckt att det kanske var för många och att det ju skulle bli förfärligt dyrt men han hade då sagt: Ne slavim rođendan, slavim život! (Jag firar inte födelsedagen, jag firar livet!) Hon tittade på mig med tårar i ögonen och jag svarade med tårar i ögonen att det var vackert. Så reste vi oss och tog farväl och Miki och jag styrde stegen hemåt. Jag tänkte på Luca och hennes amputerade liv och sedan tänkte jag på vår snara avfärd norrut och jag kände ett slags underlig hemlängtan till marken jag gick på. Jag är på ett förfärande sätt hemma här, så hemma att jag blir hemlös om detta skulle brista.

Vi gick förbi de vanliga hållpunkterna i kvarteret. Vi gick förbi ”Patriotens hus” från den mest mystiska sidan.

Vi gick förbi huset jag inte kommer att köpa, för att jag inte kan försvara det. Ja, ni minns nog vad jag sagt om detta. Och det lockar mig på ett speciellt sätt eftersom det aldrig kommer att bli mitt.

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Och på hörnet vid Šipanska tog jag i hemlighet en bild på det underbara bosniska husets ”porticato” – ja, jag tar i min ordnöd till ett italienskt ord. Här ser allting alltid så rent ut, jag menar rent från insidan och ut. Ytan kommer sist. Det härskar en absolut klarhet över den enkla platsen.

Och Miki såg sig om med skuggan bredvid sig och visste ingenting om de planer och den bävan som behärskade mig i det ögonblicket. Han har ju sitt att tänka på.