Kategori: Berättelser ur livet

Natten är här, jag minns morgonen, den märkligt svala. I porten sa Stanko ”vrijeme za spavanje” och jag nickade, för visst hade natten varit lätt att sova i och visst är både vädret och tiden vi har nu som gjorda för sömn men också för arbete. Äntligen hade jag trängt genom väggen till att skriva den där recensionen – varför är det alltid en så förfärligt smärtsam uppgift att tala om vad jag läst i en bok? Och äntligen hade jag läst den där långa uppsatsen, äntligen hade jag gjort det och det. Vädret och tiden hade öppnat en tidigare stängd dörr av hetta.

Ja, och den här lättflytande kvällen, som nyss försvann, satt Draženka och jag med Miki vid våra fötter på Simpas terrass och drack öl och knöt ihop året som gått sedan sist vi sågs. Vi kände att vi nog ändå borde ses oftare igen. Det är mer som förbinder oss än vi ibland tror oss veta. Det finns en vänskap som är värd att vårda.

Tiden känns trång och jag känner mig jagad runt runt inne i ett smalt utrymme. Arbetsuppgifter och saker som måste göras – ålagda eller självpåtagna, påhittade kanske till och med – staplas på varandra och täpper till utsikten runt omkring och framåt. Ja, och snart ska vi dessutom ge oss ut på den långa resan norrut. Vad gör jag för att hitta andrum och balans? Jag vänder blicken bakåt, i det förflutna kan ingen vilja något av mig. I tanken går jag ut med Miki för två eller kanske tre kvällar sedan. Vi går längs Lopudska och natten hänger varm. Vi går förbi den galna kitsch-trädgården med de vita plasthjortarna, stjärnfallet och de gnistrande kiselstenarna. Ja, vi går förbi och stannar i stället vid trädgården bredvid, där allt är anspråkslöst och smått men fullt av levande blommor. Bara ljuset från gatlyktorna är lite överdrivet, men det går kanske att tänka bort.

Vi fortsätter gatan fram och stannar vid ”Patriotens hus”, närmare bestämt vid den nya porten. Jag har sett dess långsamma stegvisa tillblivelse under veckor, kanske månader. Envist har gubben stått på sin skrangliga stege dag för dag och murat och murat och fäst guldglänsande plattor med fantasifulla dekorationer på murytan. Snart är porten den starkaste delen av det vingliga bygget och när allt en dag vittrar sönder kommer denna portgång att vara det sista som står kvar och ögonen i de märkliga små ansiktena kommer att stirra länge efter att väggarna är grus och spillror.

Plötsligt vet jag inte vad ordet ”port” betyder. Är det dörren eller hålet som dörren sitter i? Jag vet inte, men jag kan nog leva med detta tvivel. Kanske kan jag låta hålet och det som fyller hålet vara ett.

Jarun är Zagrebs största (korv)sjö. Precis som Bundek är det en avknoppad och putsad Sava-arm, en meander som gjort sig fri och sedan blivit ansad och tämjd av människan. Här simmade Miki för första och enda gången förra sommaren. Han har prövat och nu vet han helt säkert att vattnet inte är hans element. Han är erfaren och han är mycket bra på att sitta och ligga i skuggan av strandens träd. För att svalka sig doppar han tassarna och dricker lite av sjövattnet.

Han sitter i skuggan i vattenbrynet och spanar ut över sjön.

Ibland ser han änder och då blir han lite frestad att gå ut i vattnet, men han sitter kvar och låter frestelsen passera.

När Vesna eller jag simmar ut visar han ingen oro. Han hör inte till de hundar som känner en plikt att rädda människor ur vattnet. Han nöjer sig med att betrakta och låter dem göra det de gör. Att Vesna alltid simmar långt ut ändrar ingenting i detta.

Eftermiddagen var het och vi människor var mycket i vattnet. Ytvattnet var nästan löjligt varmt, så vi fick sticka ner benen djupt för att uppleva lite svalka. På stranden satt vi sedan i halvskuggan och pratade om sommaren och om resor. Vesna talade om Makedonien – och vem vill inte dit? Och jag talade om Bakar, den hemlighetsfulla staden i den trånga mörka viken med sina industriruiner, sina övergivna hotell och sin sugande lockelse i skrymslena vid det blanksvarta vattnet. Kanske åker Miki och jag dit längre fram i sommar, kanske med Eva, om hon vill.

Morgnarna liknar varandra så till förväxling, de är pärlor på en tråd, helt runda utan början och slut. Ingen behöver veta vilken morgon som är just den här eller var just den där. Hana bär ut kaffe till gamlingarna på bänken, Stanko och den gamle fotbollsspelaren från den där byn vid Neretva. Härom om morgonen beställde Stanko förresten en extra kaffe till mig från bänken och vinkade hövligt och kanske lite ironiskt, vänligt ironiskt. Fast det var ju en annan morgon. Den här var den här. Och på bilden skymtar ni alla de här tre jag talar om.

Mellan tentarättandet och arbetet med översättningen av Jergovićs text tog jag mig en paus för en simtur i Bundek. Det löjliga är att det blir så mycket mer av svett än av svalka, men samtidigt har vandringen längs Sava sin brutala charm. Den här gången tog jag en bild på den bruna stigen ner från nasip. Knastertorr.

Det var mycket få människor vid sjön idag och vattnet såg lite trött och liksom urvattnat ut, men fiskarna hoppade högt och svanarna flög bullersamt och verkade vilja återta sjön eller återta floden ur sjön.

På hemvägen över Most mladosti tog jag en bild på de gamla rostande pråmarna vid flodkanten. De ligger alltid där. De är en pråmbild av evigheten.

Och hemma väntade Miki. Han låg på det svala stället på golvet vid sängen, just där luften från skuggfönstret rinner in. Eftermiddagens skuggfönster alltså.

God kväll! Ja, det är nog en god kväll, lite svalare efter regnet, men det är inte det jag menar med ”god”, sval behövs inte för god. Jag har under dagen stångats en del med berättelsen ”Putovanje” i ”Sarajevski Marlboro” av Miljenko Jergović eller snarare med vår översättning av den. Vilka ”vi” är tänker jag inte gå in på nu, utan det mina tankar sysslar med är vem i Sverige som ska få ta emot den här översättningen. Och vart vägen sedan ska föra. Jag läser upp ett kort stycke på prov:

Gumman höll då tyst i kanske fem minuter och tjurade ett tag till, och han gick fram till henne, tog henne i famnen som för femtio år sedan, och viskade mjukt i hennes öra: ”Snart ska vi också till den andra sidan, precis som Omanovics.” Omanovics var ett äldre par på våningen nedanför, som förra vintern dödats av tjetnikarnas granater, medan de lyssnade på radionyheterna. Gumman tittade på honom och puttade till honom, så där som kvinnor ofta gör med män när de kommer med märkliga kärleksförklaringar.

Under fönstret hör jag röster och jag tittar ut mot Royal som verkar vara på väg att stänga, om det nu är möjligt.

Och jag minns kvällens början på Simpa med Marijan och de andra karlarna från fläktfirman. Vi pratade om pengar och firade Stipes födelsedag: 37 eller 62 eller något annat. Någon tyckte vi borde haft rakija eller whisky och inte bara öl, men det stannade vid prat. Miki lät sig klias och då och då suckade någon och sa ”joj”. Ja, så kan man säga, när dagen varit tung och kvällen inte riktigt verkar ge tillbaka det man berövats.