Kategori: Berättelser ur livet

Det är en sådan där kväll när hemkänsla och främlingsskap vävs tätt tätt, väft i varp. Kanske är de till och med samma sak, om man vrider på dem lite mellan ljus och mörker. Sedan eftermiddagen försvann har planlösheten styrt mina steg och saker har bara hänt utan några egentliga beslut. Först kom Toma förbi och vi gick eller åkte till Cooltura, han hade bilen med. Där drack vi ett sommarglas inför Mikis och min avresa. Vi pratade om planer och planlösheter, om vad klokhet egentligen är och liknande dumheter. Vi var på gott humör och allt verkade ligga där det låg eller skulle ligga. Så bröt vi upp och han tog bilen och Miki och jag travade hem. Hemma åt vi lite och sedan plockade jag ihop lite sopor att slänga. Jag lämnade fönstrens vidöppna för jag tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. När vi kom till någonstans längs Olibska såg vi Luca och hennes hund Ron på andra sidan gatan. Vi började prata tvärsöver gatan, men så bestämde jag mig för att korsa den. Miki stretade lite i kopplet men strax var vi över. Luca pratade om sin sorg igen. Hennes man dog plötsligt i vintras och hon kommer inte förbi detta snitt genom livet. Strax innan hon skulle svänga in på Paška, vände hon sig mot mig och frågade om vi inte skulle dricka något i Olivträdsbaren (den heter inte så, men jag kallar den lite otympligt så). Jag sa ja och så satte vi oss vid ett av borden ut mot parken eller vägen genom parken. Hon berättade historien om hans död igen och sedan berättade hon andra händelser ur deras gemensamma liv – trettiofyra år hade de levt tillsammans. Nu minns jag särskilt det hon sa om en händelse för tjugo år sedan som inträffade efter att Marijan (ja, alla heter Marijan, jag kan inte göra något åt det) varit mycket nära döden vid en stor operation. Det var hans födelsedag och han bjöd in jag vet inte hur många gäster, men väldigt många på den fina bosniska restaurangen Sofra. Luca hade då tyckt att det kanske var för många och att det ju skulle bli förfärligt dyrt men han hade då sagt: Ne slavim rođendan, slavim život! (Jag firar inte födelsedagen, jag firar livet!) Hon tittade på mig med tårar i ögonen och jag svarade med tårar i ögonen att det var vackert. Så reste vi oss och tog farväl och Miki och jag styrde stegen hemåt. Jag tänkte på Luca och hennes amputerade liv och sedan tänkte jag på vår snara avfärd norrut och jag kände ett slags underlig hemlängtan till marken jag gick på. Jag är på ett förfärande sätt hemma här, så hemma att jag blir hemlös om detta skulle brista.

Vi gick förbi de vanliga hållpunkterna i kvarteret. Vi gick förbi ”Patriotens hus” från den mest mystiska sidan.

Vi gick förbi huset jag inte kommer att köpa, för att jag inte kan försvara det. Ja, ni minns nog vad jag sagt om detta. Och det lockar mig på ett speciellt sätt eftersom det aldrig kommer att bli mitt.

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Och på hörnet vid Šipanska tog jag i hemlighet en bild på det underbara bosniska husets ”porticato” – ja, jag tar i min ordnöd till ett italienskt ord. Här ser allting alltid så rent ut, jag menar rent från insidan och ut. Ytan kommer sist. Det härskar en absolut klarhet över den enkla platsen.

Och Miki såg sig om med skuggan bredvid sig och visste ingenting om de planer och den bävan som behärskade mig i det ögonblicket. Han har ju sitt att tänka på.

Natten är här, jag minns morgonen, den märkligt svala. I porten sa Stanko ”vrijeme za spavanje” och jag nickade, för visst hade natten varit lätt att sova i och visst är både vädret och tiden vi har nu som gjorda för sömn men också för arbete. Äntligen hade jag trängt genom väggen till att skriva den där recensionen – varför är det alltid en så förfärligt smärtsam uppgift att tala om vad jag läst i en bok? Och äntligen hade jag läst den där långa uppsatsen, äntligen hade jag gjort det och det. Vädret och tiden hade öppnat en tidigare stängd dörr av hetta.

Ja, och den här lättflytande kvällen, som nyss försvann, satt Draženka och jag med Miki vid våra fötter på Simpas terrass och drack öl och knöt ihop året som gått sedan sist vi sågs. Vi kände att vi nog ändå borde ses oftare igen. Det är mer som förbinder oss än vi ibland tror oss veta. Det finns en vänskap som är värd att vårda.

Tiden känns trång och jag känner mig jagad runt runt inne i ett smalt utrymme. Arbetsuppgifter och saker som måste göras – ålagda eller självpåtagna, påhittade kanske till och med – staplas på varandra och täpper till utsikten runt omkring och framåt. Ja, och snart ska vi dessutom ge oss ut på den långa resan norrut. Vad gör jag för att hitta andrum och balans? Jag vänder blicken bakåt, i det förflutna kan ingen vilja något av mig. I tanken går jag ut med Miki för två eller kanske tre kvällar sedan. Vi går längs Lopudska och natten hänger varm. Vi går förbi den galna kitsch-trädgården med de vita plasthjortarna, stjärnfallet och de gnistrande kiselstenarna. Ja, vi går förbi och stannar i stället vid trädgården bredvid, där allt är anspråkslöst och smått men fullt av levande blommor. Bara ljuset från gatlyktorna är lite överdrivet, men det går kanske att tänka bort.

Vi fortsätter gatan fram och stannar vid ”Patriotens hus”, närmare bestämt vid den nya porten. Jag har sett dess långsamma stegvisa tillblivelse under veckor, kanske månader. Envist har gubben stått på sin skrangliga stege dag för dag och murat och murat och fäst guldglänsande plattor med fantasifulla dekorationer på murytan. Snart är porten den starkaste delen av det vingliga bygget och när allt en dag vittrar sönder kommer denna portgång att vara det sista som står kvar och ögonen i de märkliga små ansiktena kommer att stirra länge efter att väggarna är grus och spillror.

Plötsligt vet jag inte vad ordet ”port” betyder. Är det dörren eller hålet som dörren sitter i? Jag vet inte, men jag kan nog leva med detta tvivel. Kanske kan jag låta hålet och det som fyller hålet vara ett.

Jarun är Zagrebs största (korv)sjö. Precis som Bundek är det en avknoppad och putsad Sava-arm, en meander som gjort sig fri och sedan blivit ansad och tämjd av människan. Här simmade Miki för första och enda gången förra sommaren. Han har prövat och nu vet han helt säkert att vattnet inte är hans element. Han är erfaren och han är mycket bra på att sitta och ligga i skuggan av strandens träd. För att svalka sig doppar han tassarna och dricker lite av sjövattnet.

Han sitter i skuggan i vattenbrynet och spanar ut över sjön.

Ibland ser han änder och då blir han lite frestad att gå ut i vattnet, men han sitter kvar och låter frestelsen passera.

När Vesna eller jag simmar ut visar han ingen oro. Han hör inte till de hundar som känner en plikt att rädda människor ur vattnet. Han nöjer sig med att betrakta och låter dem göra det de gör. Att Vesna alltid simmar långt ut ändrar ingenting i detta.

Eftermiddagen var het och vi människor var mycket i vattnet. Ytvattnet var nästan löjligt varmt, så vi fick sticka ner benen djupt för att uppleva lite svalka. På stranden satt vi sedan i halvskuggan och pratade om sommaren och om resor. Vesna talade om Makedonien – och vem vill inte dit? Och jag talade om Bakar, den hemlighetsfulla staden i den trånga mörka viken med sina industriruiner, sina övergivna hotell och sin sugande lockelse i skrymslena vid det blanksvarta vattnet. Kanske åker Miki och jag dit längre fram i sommar, kanske med Eva, om hon vill.

Morgnarna liknar varandra så till förväxling, de är pärlor på en tråd, helt runda utan början och slut. Ingen behöver veta vilken morgon som är just den här eller var just den där. Hana bär ut kaffe till gamlingarna på bänken, Stanko och den gamle fotbollsspelaren från den där byn vid Neretva. Härom om morgonen beställde Stanko förresten en extra kaffe till mig från bänken och vinkade hövligt och kanske lite ironiskt, vänligt ironiskt. Fast det var ju en annan morgon. Den här var den här. Och på bilden skymtar ni alla de här tre jag talar om.

Mellan tentarättandet och arbetet med översättningen av Jergovićs text tog jag mig en paus för en simtur i Bundek. Det löjliga är att det blir så mycket mer av svett än av svalka, men samtidigt har vandringen längs Sava sin brutala charm. Den här gången tog jag en bild på den bruna stigen ner från nasip. Knastertorr.

Det var mycket få människor vid sjön idag och vattnet såg lite trött och liksom urvattnat ut, men fiskarna hoppade högt och svanarna flög bullersamt och verkade vilja återta sjön eller återta floden ur sjön.

På hemvägen över Most mladosti tog jag en bild på de gamla rostande pråmarna vid flodkanten. De ligger alltid där. De är en pråmbild av evigheten.

Och hemma väntade Miki. Han låg på det svala stället på golvet vid sängen, just där luften från skuggfönstret rinner in. Eftermiddagens skuggfönster alltså.