Tankar och ord i kvällen

Det är en sådan där kväll när hemkänsla och främlingsskap vävs tätt tätt, väft i varp. Kanske är de till och med samma sak, om man vrider på dem lite mellan ljus och mörker. Sedan eftermiddagen försvann har planlösheten styrt mina steg och saker har bara hänt utan några egentliga beslut. Först kom Toma förbi och vi gick eller åkte till Cooltura, han hade bilen med. Där drack vi ett sommarglas inför Mikis och min avresa. Vi pratade om planer och planlösheter, om vad klokhet egentligen är och liknande dumheter. Vi var på gott humör och allt verkade ligga där det låg eller skulle ligga. Så bröt vi upp och han tog bilen och Miki och jag travade hem. Hemma åt vi lite och sedan plockade jag ihop lite sopor att slänga. Jag lämnade fönstrens vidöppna för jag tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. När vi kom till någonstans längs Olibska såg vi Luca och hennes hund Ron på andra sidan gatan. Vi började prata tvärsöver gatan, men så bestämde jag mig för att korsa den. Miki stretade lite i kopplet men strax var vi över. Luca pratade om sin sorg igen. Hennes man dog plötsligt i vintras och hon kommer inte förbi detta snitt genom livet. Strax innan hon skulle svänga in på Paška, vände hon sig mot mig och frågade om vi inte skulle dricka något i Olivträdsbaren (den heter inte så, men jag kallar den lite otympligt så). Jag sa ja och så satte vi oss vid ett av borden ut mot parken eller vägen genom parken. Hon berättade historien om hans död igen och sedan berättade hon andra händelser ur deras gemensamma liv – trettiofyra år hade de levt tillsammans. Nu minns jag särskilt det hon sa om en händelse för tjugo år sedan som inträffade efter att Marijan (ja, alla heter Marijan, jag kan inte göra något åt det) varit mycket nära döden vid en stor operation. Det var hans födelsedag och han bjöd in jag vet inte hur många gäster, men väldigt många på den fina bosniska restaurangen Sofra. Luca hade då tyckt att det kanske var för många och att det ju skulle bli förfärligt dyrt men han hade då sagt: Ne slavim rođendan, slavim život! (Jag firar inte födelsedagen, jag firar livet!) Hon tittade på mig med tårar i ögonen och jag svarade med tårar i ögonen att det var vackert. Så reste vi oss och tog farväl och Miki och jag styrde stegen hemåt. Jag tänkte på Luca och hennes amputerade liv och sedan tänkte jag på vår snara avfärd norrut och jag kände ett slags underlig hemlängtan till marken jag gick på. Jag är på ett förfärande sätt hemma här, så hemma att jag blir hemlös om detta skulle brista.

Vi gick förbi de vanliga hållpunkterna i kvarteret. Vi gick förbi ”Patriotens hus” från den mest mystiska sidan.

1IMG_6999

Vi gick förbi huset jag inte kommer att köpa, för att jag inte kan försvara det. Ja, ni minns nog vad jag sagt om detta. Och det lockar mig på ett speciellt sätt eftersom det aldrig kommer att bli mitt.

2IMG_7002

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

3IMG_7004

Och på hörnet vid Šipanska tog jag i hemlighet en bild på det underbara bosniska husets ”porticato” – ja, jag tar i min ordnöd till ett italienskt ord. Här ser allting alltid så rent ut, jag menar rent från insidan och ut. Ytan kommer sist. Det härskar en absolut klarhet över den enkla platsen.

4IMG_7008

Och Miki såg sig om med skuggan bredvid sig och visste ingenting om de planer och den bävan som behärskade mig i det ögonblicket. Han har ju sitt att tänka på.

5IMG_7010

En tanke om “Tankar och ord i kvällen

Kommentera