Natten är här, jag minns morgonen, den märkligt svala. I porten sa Stanko ”vrijeme za spavanje” och jag nickade, för visst hade natten varit lätt att sova i och visst är både vädret och tiden vi har nu som gjorda för sömn men också för arbete. Äntligen hade jag trängt genom väggen till att skriva den där recensionen – varför är det alltid en så förfärligt smärtsam uppgift att tala om vad jag läst i en bok? Och äntligen hade jag läst den där långa uppsatsen, äntligen hade jag gjort det och det. Vädret och tiden hade öppnat en tidigare stängd dörr av hetta.
Ja, och den här lättflytande kvällen, som nyss försvann, satt Draženka och jag med Miki vid våra fötter på Simpas terrass och drack öl och knöt ihop året som gått sedan sist vi sågs. Vi kände att vi nog ändå borde ses oftare igen. Det är mer som förbinder oss än vi ibland tror oss veta. Det finns en vänskap som är värd att vårda.