Kategori: Berättelser ur livet

Dumdristigt tog jag mig till Bundek igår för ett bad eller två eller tre eller vad det blev. Eftersom kvällen innan hade varit mycket sen kom jag dit för sent, hettan hade redan ätit sig in och hemvägen längs nasip blev lång och flimrig. Denna vita väg längs evighetens kant!

Jag tänkte något suddigt om att jag måste nå hållplatsen vid Most mladosti innan det blev mer än 35 grader i skuggan. Men var är skuggan? Någon annanstans…

Men visst, allt gick fint och jag kom hem till Miki som vilade i luftkonditioneringen. Ja, jag har givit upp och använder den nästan varje dag nu, hur illa jag än tycker om den lömska vinden, men jag har den på tjugosju grader nu och då är det drägligt. Blabla. Jag damp ner på soffan i dunklet i tomrummet och föll huvudstupa ner i sömnen, i de vågiga drömmarna. Nej, jag minns inget.

Det blev kväll och på ett mycket vagt sätt svalare. Miki och jag tog spårvagnen in till stan för att träffa Christine för att sitta omkring på de små "obskyra" barerna jag nu har som favoriter. Vi steg oplanerat av vid Zrinjevac. Det var nog anblicken av de vita molnparasollerna som lockande tvingade mig och därmed oss.

Afrika låg i luften sedan gårdagskvällens samtal med Felix om Coetzee och Sydafrika, så när Toma ikväll föreslog att vi skulle undersöka en nigeriansk restaurang på en av Ilicas bakgårdar passade det väl in i mina tankelinjer. Vi tog spårvagnen till Britanski Trg och klev av och gick sedan in genom ett portvalv. När vi kom var det egentligen stängningsdags men det gjorde ingenting, det fanns ännu mat kvar. Inomhus var det mörkt och luftkonditioneringen var brutalt kall. Några män satt och tittade på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Madagaskar. Vi valde att sätta oss ute i värmen på verandan och jag tyckte mycket om trägolvet och Miki gillade utsikten över kattlivet på gården. Medan vi väntade på maten drack vi lite gemišt, mangojuice och öl.

”Welcome to Mama Veek’s” stod det på en skylt vid dörren.

Och så kom Mama Veek ut med maten, två skålar med gulfärgat ris, kanske pumpa och kikärter, lite köttfärs och en röd sås. Vi funderade över vad det gula kunde komma ifrån, inte saffran väl, kanske någon sorts curry. Jag funderade på gurkmeja men kunde inte komma på något ord för det på något annat språk än svenska och till sist började jag undra om det verkligen fanns något som hette så.

Vi åt och blev mer än mätta och så pratade vi lite om det kladdiga plastbordet och kontrasten mellan det och den vackra träverandan. Jag sa något om att jag ville återvända för verandan, för den märkliga atmosfären i det inre och för att Miki inte sågs som något problem varken inne eller ute. Ja, och för att han själv verkade tycka att det var ett bra ställe. Dessutom borde vi testa att göra ett besök när det är öppet på riktigt.

Ikväll har Miki och jag träffat vår vän Felix från världen (om Kina, USA och Kroatien räcker till världen). Jag hade för mötet valt ut den där speciella undangömda baren på en av Frankopanskas innergårdar. På vägen dit gick vi förbi Kino Europa för att jag ville se om det verkligen är sant att man tagit detta kulturens hjärta från Zagrebborna och världen. Och ja, även om jag såg affischer med texten ”Ne damo Kino Europa”, så är det sant. Byggnaden är igenbommad och stolarna och borden som brukade stå där utanför är borta. Allt ser dött ut och jag tänkte att det en gång kommer att finnas sånger om tiden när Kino Europa fanns och världen ännu var… Vi gled in på en sidogata och jag tog en bild som fick peka tillbaka mot den tid som är borta, den epok som är avskuren.

Och så gick vi runt på något sätt och kom ut på Varšavska, som vi följde till Frankopanska. Ganska snart efter det var vi framme vid portvalvet som för in till den där bakgården där den kanske namnlösa baren som jag upptäckte (för andra gången) med Alex för kanske en vecka sedan. Jag valde bordet längst bort vid den halvvissna bambuplantan och slog mig ner och beställde gemišt åt mig och vatten åt Miki och just då dök Felix upp som beställde samma dryck som jag. Ett år eller mer hade gått sedan sist, kanske ett och ett halvt, långa tider i Kina låg emellan. Vi känner varandra på ett avskalat sätt och när jag träffar henne tänker jag alltid något om att vi lever i världen, vi har mycket få gemensamma upplevelser, den tydligaste är kanske tågresan Zagreb-Ljubljana för kanske två år sedan eller kan det vara mer? Nej, jag tror inte att Londi levde när vi först träffades, det snittet gick genom tillvaron före vår tid. Just för att detaljerna nästan helt saknas kan vi tala med väldigt djupa andetag om ”allt”. Vi tittade upp mot balkongen i gårdens ena hörn och Felix sa att hon tycker om balkonger och så funderade vi över hur människorna i världen förändrats under de senaste åren.

Vi talade om alla de nya gränserna mellan människorna, om nyansernas pågående utplåning, om allt som inte längre går att säga, om de utdöende samförståndsförsöken. Vi talade också om Sydafrika och om raser, om Coetzee och hans böcker och den kanske avgörande skillnaden mellan Sydafrika och Australien, om att vara amerikan i Kina, om bomullsodlingens förskräckande historia, om djurens liv, om Farmica och Našice, om teodlingens våndor i vår tid, om tågresor i Kina i den gamla sortens tåg, om Mikis och min förestående resa med Europas tåg. Mörkret föll och vi satt lite till men sedan så reste vi oss och betalade och ute på Frankopanska skildes våra vägar.

Det är kväll och jag har just lyssnat igenom ett antal ljudfiler där olika röster säger ”Hon gav mig ett äpple.” och ”Vilket år är du född?”. Ingen av ägarna till rösterna förstår det sagda och min uppgift är att bedöma uttalet utifrån en femgradig skala. Det hela är ett moment i ett MA-arbete. Jag vet inte hur många språk det är som ingår, men ganska många, tror jag, och Gabi har stått för den ungerska delen, det vet jag. Inne i huvudet känns det luddigt och jag hoppas att jag slipper höra någon av de här två fraserna den närmaste tiden, för risken är att jag inte förstår vad man säger till mig då. Annars har jag rotat ihop nya tentor och nu känner jag mig fri att titta lite på bilder från dagarna när Alex var här. Jag har valt ut tre bilder från en av kvällarna strax innan solen hade dragit sig tillbaka. På den första ser vi Hrvatski Državni Arhiv (kroatiska statsarkivet). Jag funderar på om det är baksidan och så undrar jag över statyn, som ser så bekant ut, fast egentligen tog jag bilden för hundarnas lek i det gröna och jag minns att Miki tittade längtansfullt åt deras håll. Varför jag inte släppte honom? För att han inte kände de andra hundarna och för att det finns bilar, även om de inte syns på bilden.

Jag minns inte riktigt hur vi gick men ganska snart efteråt var vi vid Nationalteatern (HNK) och där stannade vi en stund vid ”Zdenac života” (Livets brunn) av Meštrović. Här stannar jag alltid.

Och sedan fångade den stora tujan (om det nu är en tuja) min uppmärksamhet, så den fick bli en kontrast till teatern och Muzej za Umjetnost i Obrt (Konst- och hantverksmuseet). Det växande gröna är mäktigt.

Och nu är det en annan kväll och genom fönstret hör jag röster från Royal och någonstans skäller en hund, kanske är det Aron. Snart ska Miki och jag gå vår sista runda innan natten tar över.

Det är en av de där varma nätterna, en sådan där natt som följer på en brännhet dag. Dagen minns jag inte längre, jag arbetade nog och sov sedan middag under luftkonditioneringen, den förhatliga som Mikis flåsande fick mig att göra en eftergift åt, den första den här sommaren. När kvällen kom vaknade vi upp igen och gick ut i den ännu kladdiga värmen. Vi strövade lite planlöst och Miki bestämde det mesta utom själva huvudriktningen, som gick i ett slags ojämn cirkel. På slutet kom vi förbi Simpa, eller vi kom snarare inte förbi Simpa. Marijan och de andra männen från fläktfirman hindrade oss att gå vidare, eller ja, det var väl Marijan som stoppade oss genom att peka på en stol för mig och en plats vid sina fötter för Miki. Och så gick han in till Ivan och fick ut en gemišt åt mig, även om han tycker att det är en löjlig dryck, att jag borde dricka öl, men den här gången gjorde jag inte som han sa, för varmt. Ja, och så satt vi där och pratade om hundar och människor och svetten droppade och tiden gick. De andra männen reste sig och vi satt lite till och jag kände att världen var i balans, att ingenting fattades. Så måste Marijan hem till sin by och sin hund och han ville beställa en gemišt till för mig att vänta på Vesna med, som ju skulle komma, men jag sa nej och att han skulle köra försiktigt, så där som kvinnor gör, tror jag. När han gått runt hörnet till sin bil reste Miki och jag oss för att gå ett varv runt ”parken”. Vi gick rätt långsamt och när vi kommit runt satt Vesna redan där på terrassen och hade beställt till oss båda, mig och Vesna alltså, Miki hade kvar sitt vatten. Och så pratade vi lite om kroatisk politik och om att Plenković vill efterträd Juncker som vad han nu är i EU. Vi skrattade lite åt Kolinda och Vesna torkade svetten ur ansiktet med en duk, som hon hade med sig just för detta ändamål, en svetteduk, kantänka. Vi gick igenom en historia om en förstörd vänskap och vände än en gång på detaljerna och så tog vi in eller snarare ut varsitt glas till. I avdelningen med tältduken blev männen bullersamma och högröstade, men Ivan kom ut och skapade ro – utan att göra någonting alls. Vi beundrade hans ”handlag”. Ivan vet hur man sköter en bar. Någonstans i fjärran blixtrade det men inget regn föll och ingen åska hördes. Så kom stunden när Ivan började plocka bland sittdynorna och vi betalade och reste oss och Miki och jag följde Vesna hemåt. Värmen låg kvar men då och då strök en mild och vänlig vind förbi oss och torkade svetten i pannan. Under Vesnas fönster skildes vi åt och Miki och jag strosade hemåt i sakta mak.

Natten och sommaren stod stilla bland träd och buskar och i fjärran hördes röster från människor på hemväg.