Kategori: Berättelser ur livet

Det är en av de där varma nätterna, en sådan där natt som följer på en brännhet dag. Dagen minns jag inte längre, jag arbetade nog och sov sedan middag under luftkonditioneringen, den förhatliga som Mikis flåsande fick mig att göra en eftergift åt, den första den här sommaren. När kvällen kom vaknade vi upp igen och gick ut i den ännu kladdiga värmen. Vi strövade lite planlöst och Miki bestämde det mesta utom själva huvudriktningen, som gick i ett slags ojämn cirkel. På slutet kom vi förbi Simpa, eller vi kom snarare inte förbi Simpa. Marijan och de andra männen från fläktfirman hindrade oss att gå vidare, eller ja, det var väl Marijan som stoppade oss genom att peka på en stol för mig och en plats vid sina fötter för Miki. Och så gick han in till Ivan och fick ut en gemišt åt mig, även om han tycker att det är en löjlig dryck, att jag borde dricka öl, men den här gången gjorde jag inte som han sa, för varmt. Ja, och så satt vi där och pratade om hundar och människor och svetten droppade och tiden gick. De andra männen reste sig och vi satt lite till och jag kände att världen var i balans, att ingenting fattades. Så måste Marijan hem till sin by och sin hund och han ville beställa en gemišt till för mig att vänta på Vesna med, som ju skulle komma, men jag sa nej och att han skulle köra försiktigt, så där som kvinnor gör, tror jag. När han gått runt hörnet till sin bil reste Miki och jag oss för att gå ett varv runt ”parken”. Vi gick rätt långsamt och när vi kommit runt satt Vesna redan där på terrassen och hade beställt till oss båda, mig och Vesna alltså, Miki hade kvar sitt vatten. Och så pratade vi lite om kroatisk politik och om att Plenković vill efterträd Juncker som vad han nu är i EU. Vi skrattade lite åt Kolinda och Vesna torkade svetten ur ansiktet med en duk, som hon hade med sig just för detta ändamål, en svetteduk, kantänka. Vi gick igenom en historia om en förstörd vänskap och vände än en gång på detaljerna och så tog vi in eller snarare ut varsitt glas till. I avdelningen med tältduken blev männen bullersamma och högröstade, men Ivan kom ut och skapade ro – utan att göra någonting alls. Vi beundrade hans ”handlag”. Ivan vet hur man sköter en bar. Någonstans i fjärran blixtrade det men inget regn föll och ingen åska hördes. Så kom stunden när Ivan började plocka bland sittdynorna och vi betalade och reste oss och Miki och jag följde Vesna hemåt. Värmen låg kvar men då och då strök en mild och vänlig vind förbi oss och torkade svetten i pannan. Under Vesnas fönster skildes vi åt och Miki och jag strosade hemåt i sakta mak.

Natten och sommaren stod stilla bland träd och buskar och i fjärran hördes röster från människor på hemväg.

Nu är veckan med Alex förbi och ingen talar längre sanskrit med mig. Hon har åkt tillbaka till Padova. Lindarnas sötma har tunnats ut eller bränts bort för i år. Det är hett och jag sitter i balkongrummet och minns vad vi gjorde, alla de nattliga strövtågen genom staden. Alla samtal under träden eller i de dunkla barerna på bakgårdarna.

En kväll hade vi Babylon på Vespa med det vanliga gänget, alltid detsamma, alltid annorlunda till sin sammansättning. Och jag blir mer och mer säker på att Vespa är en bra plats för oss, nu när Kino Grič har sålts och tagits ifrån oss.

Mörkret mellan husen är bra där under berget och på sommaren är det lite svalare än på andra platser.

Hur det kan bli till vintern kan jag inte föreställa mig, men det finns en hel del plats i Vespas inre. Nu sluter sig sommaren kring oss och de som kan flyr den heta staden. Fönstret mot ”parken” är öppet, jag går igenom tentor och Miki ligger så utsträckt han kan. Det gäller att göra sig tunn och liksom genomsläpplig.

Härom dagen – ja, så lyder tidsformeln – satt Alex, Miki och jag i en bar på Dolac. Vi drack kaffe och vatten och Alex läste sanskrit och jag jämförde ord ur mitt persiska förråd med sanskritord. Då och då spanade vi bort mot Amfora för att se om det skulle bli plats vid något av borden där. På Amfora äter jag alltid ”lignje na žaru”, men det vet ni säkert redan. Mellan Amfora och vår bar upptäckte vi en intressant judisk bar och vi bestämde oss för att dricka kaffe där någon gång längre fram.

Plötsligt hörde vi klapper av hästskor och Miki spände musklerna och slet i kopplet. Han är på ett lite farligt sätt ”hästintresserad”.

Ute på torget pågick en parad och vi skymtade hästar och ryttare mellan betongpelarna och vi hörde taktfasta steg och rop. Snart insåg vi att detta var slutpunkten på uppvisningen, för snart strömmade hästar och ryttare förbi oss under valvet. Alla – eller i alla fall männen – hade tagit sikte på en bar runt hörnet bakom oss. Barens ägare kom ut med glas med mousserande vin.

Männen drack och skålade och tände cigaretter.

Vi följde uppmärksamt varje steg av skådespelet, Miki med hårt spänt koppel.

Alex är här från Padova sedan några dagar. Tiden rör sig snabbt men ändå makligt, mer cirkulärt än linjärt kanske. Vi är än här än där och sitter under träd eller parasoller. Alex läser språkhistoria och sanskrit och jag försöker skriva en recension. Vi pratar om språk och förlorar oss i långa resonemang kring ord för ”eld”, ”jord” och ”dröm”… Den vediska synen på tiden tar sig in i vår tillvaro och gör den mer rundad. Härom förmiddagen satt vi i Bacchus lummiga fikonträdgård långt inne i fikonlövens dofter och solens strålar silade in mycket försiktigt genom det täta lövverket. Vi läste och Miki undrade med nosen om det kanske fanns katter i närheten. Då och då blev han orolig och vi flyttade fästet för kopplet än hit än dit medan stolarna och bordet vinglade på de oregelbundet lagda stenplattorna. Tiden svävade i balans.

Dagen förflöt het och seg och jag gick på ett allt håglösare sätt igenom studenttexter. Miki flåsade och la sig än här än där. Allt emellanåt hasade vi ett varv runt kvarteret. Så ringde jag Gabi och föreslog ett glas i hennes bar vid Nova cesta i Trešnjevka. Hon sa ja, men tyckte att vi skulle vänta ut värmen lite. Vid halv åtta tog Miki och jag spårvagnen västerut. Det var varmt i vagnen men ungefär halvvägs längs Vukovarska kände vi ett väderomslag genom de öppna fönstren. Värmen fortsatte men kastvindar började rycka i det som gick att rycka i. Vi bytte vid Tehnički muzej och sedan var det bara två stopp till Trešnjevački trg. Värmen var kvar när vi klev av men vinden gjorde sina anfall. Vi travade på längs Nova cesta.

Snart var vi framme vid Gabis bar som visst heter ”No Sikiriki”. Jag valde ett bord under gröna Pan-parasoller och strax dök Gabi upp på cykel. Vi beställde gemišt av den sportiga varianten med extra mycket vatten. Det var ju varmt. Miki fick också sitt vatten.

Efter kanske en halvtimme började vinden tillta och den ryckte allt häftigare i parasollerna. Vi låtsades som ingenting och pratade om vårt. I fjärran började det blixtra och mullra. Vi tänkte något om att det väl kunde dra förbi. Folk i uteserveringen började beställa taxi eller helt enkelt bara samla ihop sig och sina saker för att ge sig av. Vi framhärdade. Blixtarna kom närmare och så plötsligt började regnet ösa. Vi beräknade tid och avstånd på ett sorglöst och oprecist sätt, Miki vantrivdes med blixtarna, men höll sig lugn. Skulle jag beställa en taxi? Vilket bolag tar hundar? Vi funderade lite hit och dit. Vädret blev argare och till slut gick det inte att sitta ute, så vi gled in i barens inre och beställde mera för att kunna fundera.

Vi satt ganska bra och glömde eller lät vår belägenhet bero. Ute blixtrade det men inne var det varmt och svettigt även om dörrarna var öppna åt båda hållen. Då och då reste sig någon av oss för att spana genom den bakre dörren. Hur såg vädret ut? En gång när Gabi var och kikade i dörren fick jag syn på en man i halvmörkret. Väldigt vad lik han är Zoran Milanović, tänkte jag lite förstrött. När Gabi kom tillbaka sa hon: Gissa vem jag såg? Nej, eller jo, svarade jag, kanske Zoran Milanović? Ja, skrattade hon, han känner kanske den berömda komikern som äger baren. Vi flamsade lite kring detta med kändisar och blixtarna lyste upp rummet. Nu går sista spårvagnen, sa någon av oss lite viktigt, så där som man gör när man vet saker. Vi började ringa olika taxifirmor, men fick nej till Miki som ju är hund. Vi drack lite till och klagade utan större allvar på sakernas tillstånd, regnet smattrade aggressivt och blixtarna ritade otäcka figurer. Och det mullrade dovt liksom ur underjorden. Till slut fick jag tag i en taxi som var beredd att ta med Miki, som ju inte är någon stor hund. Vi betalade, rusade ut, Gabi högg sin cykel och strax var taxin där och Miki och jag dröp in i den. Ja, och resten är inget att berätta.