Härom dagen – ja, så lyder tidsformeln – satt Alex, Miki och jag i en bar på Dolac. Vi drack kaffe och vatten och Alex läste sanskrit och jag jämförde ord ur mitt persiska förråd med sanskritord. Då och då spanade vi bort mot Amfora för att se om det skulle bli plats vid något av borden där. På Amfora äter jag alltid ”lignje na žaru”, men det vet ni säkert redan. Mellan Amfora och vår bar upptäckte vi en intressant judisk bar och vi bestämde oss för att dricka kaffe där någon gång längre fram.
Plötsligt hörde vi klapper av hästskor och Miki spände musklerna och slet i kopplet. Han är på ett lite farligt sätt ”hästintresserad”.
Ute på torget pågick en parad och vi skymtade hästar och ryttare mellan betongpelarna och vi hörde taktfasta steg och rop. Snart insåg vi att detta var slutpunkten på uppvisningen, för snart strömmade hästar och ryttare förbi oss under valvet. Alla – eller i alla fall männen – hade tagit sikte på en bar runt hörnet bakom oss. Barens ägare kom ut med glas med mousserande vin.
Männen drack och skålade och tände cigaretter.
Vi följde uppmärksamt varje steg av skådespelet, Miki med hårt spänt koppel.
