Det är en av de där varma nätterna, en sådan där natt som följer på en brännhet dag. Dagen minns jag inte längre, jag arbetade nog och sov sedan middag under luftkonditioneringen, den förhatliga som Mikis flåsande fick mig att göra en eftergift åt, den första den här sommaren. När kvällen kom vaknade vi upp igen och gick ut i den ännu kladdiga värmen. Vi strövade lite planlöst och Miki bestämde det mesta utom själva huvudriktningen, som gick i ett slags ojämn cirkel. På slutet kom vi förbi Simpa, eller vi kom snarare inte förbi Simpa. Marijan och de andra männen från fläktfirman hindrade oss att gå vidare, eller ja, det var väl Marijan som stoppade oss genom att peka på en stol för mig och en plats vid sina fötter för Miki. Och så gick han in till Ivan och fick ut en gemišt åt mig, även om han tycker att det är en löjlig dryck, att jag borde dricka öl, men den här gången gjorde jag inte som han sa, för varmt. Ja, och så satt vi där och pratade om hundar och människor och svetten droppade och tiden gick. De andra männen reste sig och vi satt lite till och jag kände att världen var i balans, att ingenting fattades. Så måste Marijan hem till sin by och sin hund och han ville beställa en gemišt till för mig att vänta på Vesna med, som ju skulle komma, men jag sa nej och att han skulle köra försiktigt, så där som kvinnor gör, tror jag. När han gått runt hörnet till sin bil reste Miki och jag oss för att gå ett varv runt ”parken”. Vi gick rätt långsamt och när vi kommit runt satt Vesna redan där på terrassen och hade beställt till oss båda, mig och Vesna alltså, Miki hade kvar sitt vatten. Och så pratade vi lite om kroatisk politik och om att Plenković vill efterträd Juncker som vad han nu är i EU. Vi skrattade lite åt Kolinda och Vesna torkade svetten ur ansiktet med en duk, som hon hade med sig just för detta ändamål, en svetteduk, kantänka. Vi gick igenom en historia om en förstörd vänskap och vände än en gång på detaljerna och så tog vi in eller snarare ut varsitt glas till. I avdelningen med tältduken blev männen bullersamma och högröstade, men Ivan kom ut och skapade ro – utan att göra någonting alls. Vi beundrade hans ”handlag”. Ivan vet hur man sköter en bar. Någonstans i fjärran blixtrade det men inget regn föll och ingen åska hördes. Så kom stunden när Ivan började plocka bland sittdynorna och vi betalade och reste oss och Miki och jag följde Vesna hemåt. Värmen låg kvar men då och då strök en mild och vänlig vind förbi oss och torkade svetten i pannan. Under Vesnas fönster skildes vi åt och Miki och jag strosade hemåt i sakta mak.
Natten och sommaren stod stilla bland träd och buskar och i fjärran hördes röster från människor på hemväg.