Det är kväll och jag har just lyssnat igenom ett antal ljudfiler där olika röster säger ”Hon gav mig ett äpple.” och ”Vilket år är du född?”. Ingen av ägarna till rösterna förstår det sagda och min uppgift är att bedöma uttalet utifrån en femgradig skala. Det hela är ett moment i ett MA-arbete. Jag vet inte hur många språk det är som ingår, men ganska många, tror jag, och Gabi har stått för den ungerska delen, det vet jag. Inne i huvudet känns det luddigt och jag hoppas att jag slipper höra någon av de här två fraserna den närmaste tiden, för risken är att jag inte förstår vad man säger till mig då. Annars har jag rotat ihop nya tentor och nu känner jag mig fri att titta lite på bilder från dagarna när Alex var här. Jag har valt ut tre bilder från en av kvällarna strax innan solen hade dragit sig tillbaka. På den första ser vi Hrvatski Državni Arhiv (kroatiska statsarkivet). Jag funderar på om det är baksidan och så undrar jag över statyn, som ser så bekant ut, fast egentligen tog jag bilden för hundarnas lek i det gröna och jag minns att Miki tittade längtansfullt åt deras håll. Varför jag inte släppte honom? För att han inte kände de andra hundarna och för att det finns bilar, även om de inte syns på bilden.
Jag minns inte riktigt hur vi gick men ganska snart efteråt var vi vid Nationalteatern (HNK) och där stannade vi en stund vid ”Zdenac života” (Livets brunn) av Meštrović. Här stannar jag alltid.
Och sedan fångade den stora tujan (om det nu är en tuja) min uppmärksamhet, så den fick bli en kontrast till teatern och Muzej za Umjetnost i Obrt (Konst- och hantverksmuseet). Det växande gröna är mäktigt.
Och nu är det en annan kväll och genom fönstret hör jag röster från Royal och någonstans skäller en hund, kanske är det Aron. Snart ska Miki och jag gå vår sista runda innan natten tar över.