Kategori: Berättelser ur livet

Den nattliga promenaden blev inte som jag hade föreställt mig. Miki tyckte det var för varmt, över tjugofem grader då går han bara i nödfall och det var inte nödfall. Jag försökte bära honom, men han gjorde sig ännu tyngre och kompaktare än han är. Jag pep med pipbollen, men nej, dåligt. Vi halvgick i ett slags seg dragkamp. Jag blev svettig och tänkte argt att jag går inte ut klockan tre eller fyra inatt. På andra sidan gatan satt en liten vit hund med bruna fläckar och gångvägrade. Till slut tog hans matte upp honom och började bära honom hemåt. Då började fyrverkerier smattra och smälla och Miki blev stel, men ville hem, stelt, så vi gick stelt och svettigt hemåt längs Rapska som blev väldigt lång. Och nu ligger Miki på badrumsgolvet och jag sitter här i mitt lindrus och väntar på svalkan.

Dagen föll visst isär i värmen. Miki ville inte gå mer än en liten sväng på morgonen, sedan låg han på golvkaklet i badrummet. Jag ägnade en del av förmiddagen åt vädringsmetoder och någon enda gång fick jag ett vinddrag att för ett kort fladdrande ögonblick fara genom rummen. Jag har rättat tentor i långa rader och då och då känt en fadd smak i munnen, den där smaken som kommer när betygen gång på gång förskjuts och allt verkar fel och orättvist. Ja, och svettigt. Men nu är natten här och vi har varit ute och försökt återställa den inre balansen. Det fläktar lite i de höga träden här utanför. Vi gick långsamt det lilla varvet Rapska-Murterska-Brijunska-Kornatska, dessa gator med namn från den kroatiska övärlden. Men här finns inget hav. På den första bilden ser ni Miki gå längs Brijunska. Han undrar eller låter bli att undra vad jag håller på med.

Månen tittar in mellan träden i den stora tysta trädgården mellan huslängorna där jag ibland fantiserar om att bosätta mig. Fast det händer att jag undrar om det inte i stället är en grav jag letar efter. Det är svårt att veta och nog ingenting att sörja över. Varje människosjäl är ett mysterium som blir mer labyrintiskt ju längre in man letar sig i det. Men månen glider förbi högt ovanför och vill ingenting veta.

Från hörnträdgården andades rosorna ut sin berusande rikedom och vi ställde oss en stund vid stängslet och jag drog in de myllrande dofterna i mig. Miki luktade nog på annat och visste säkert mer.

Natten är varm och ”parken” utanför fönstret ligger tyst och mättad, månen vilar på trädtopparna. Nyss gick vi hem längs Rapska, Miki och jag, efter en lång centraleuropeisk kväll på Cooltura, med Ungern och Slovakien och alla historierna berättade av Gabi och Peter och Almir gick omkring vänligt leende och serverade i egen hög person. Så småningom ska vi göra något europeiskt, kanske teater, kanske poesiläsning, vi vet inte, den här kvällen blev det bara öl och vin och vatten. Och historier. När dagarna är heta blir nätterna platsen för händelserna och samtalen. Och den imaginära gränsen mellan Centraleuropa och Balkan måste än en gång flyttas.

Vi gick hem längs Rapska och mötte nästan ingen, bara två bilar for förbi. Någon skrattade långt in bland träden i en av trädgårdarna vid Murterska. Ett motorljud surrade obestämt iväg från hörhåll.

Ovanför tårtbutiken hängde månen på en osynlig lina och himlen var lite solkig av värmen. Jag tänkte på kråkorna som brukar leka nötknäckarlekar från telefontråden. De är så skickliga och de vet så mycket om naturlagarna.

Asfalten sände ännu ut värmen från dagen och övergångsstället såg lite kladdigt ut som om det inte var helt fast. Men vi tassade ändå över. Luften var full av lindarnas varma söta utandning. Vi andades in den och sög lite på den och vägen tog oss hem.

Igår kväll kom så äntligen det där djupa djupa lindblomsruset. De första lindarna som vågade sig på att blomma redan för några veckor sedan fick sin sötma dränkt i de stora skyfallen, men de som blommar nu är rikare än lindarna någonsin varit under mina år här. Nyss gick vi under de vaggande guldgröna kronorna i ”parken” här nedanför och den tunga vilda sötman kröp genom alla skikt av det som helt säkert är både kropp och själ. Blunda, glöm, göm, dröm…

Och genom det öppna fönstret väller nu ruset in, våg efter våg. Jag vet inga droger som har detta, som ger detta med så fulla händer. Det finns inga gränser, allt glider genom allt och det som ibland kallas vetande lindas in i ett grönskimrande töcken av sötma och lust och blir till aningar och uppenbarelser.

Nu sitter eller ligger vi slaka bakom sänkta jalusier efter en hård och het förmiddag på Hrelić. För att inte bli brända eller kokta steg vi upp ganska tidigt, halv åtta faktiskt, och redan före tio hade vi tagit oss med spårvagnen till Most mladosti och kunde påbörja vandringen längs ”nasip” bort mot Hrelić. Till vänster hade vi Sava och till höger först neutralt fula nybyggda bostadshus, sedan en stor tom asfaltplan med två stora vilande hägrar, sedan något slags militärt objekt och till sist den vidsträckta marknadsplatsen, som vi svängde ner på. Det första vi gjorde när vi kom in på området var att leta upp ett bord under barbaldakinerna i hörnet. Vi beställde något att dricka åt alla tre och så satt vi där en stund och tog liksom sats.

Till sist reste vi oss upp igen och steg ut i solhettan. Vi strövade hit och dit mellan stånden och jag köpte sockor och underkläder och därmed var pliktinköpen avklarade. Sedan upphörde stånden och saker av alla slag – från bildäck till mässingskannor, från fantasifullt högklackade skor till rakija och trådrullar – låg utbredda på marken. Vi tittade men hittade inget vi ”alltid hade behövt” utom Miki som fick syn på några uppdragna leksakskycklingar, men han fick ingen. Värmen steg och klockan närmade sig halv tolv, så vi slank in i en av de svala eller halvsvala serveringarna och satte oss i ett hörn och beställde vatten och vatten.

När vi druckit färdigt bestämde vi oss för att leta oss tillbaka till nasip innan hettan blev för stark. Vi gick lite kors och tvärs och hittade så småningom hålet ut. Miki blev mer och mer tveksam och fällde gång på gång in benen under sig när vi nådde skuggiga platser.

Vi bjöd honom på lite vatten och pustade ut alla tre och så fortsatte vi upp på nasip. Vi gick och gick och folk stannade till och pratade med oss om Miki, om värmen och om att vara hund i värmen. Det blev en lång vandring utan skugga, men till sist slank vi ner och korsade bilvägen och stretade oss fram till några höga träd som gav oss djup skugga. Vi stannade tills vi hämtat oss och så var det bara den sista etappen kvar till Most mladosti och spårvagnen.