Kategori: Berättelser ur livet

Kvällen pumpar rytmer som blandas med människors sorl och avlägset fyrverkerismatter. Luften är ljum och ännu är den till brädden fylld av lindarnas varma söta utandning. Detta rus från forntiden eller evigheten! Nyss satt Vesna och Miki och jag i mörkret på Simpas terrass bland barnfamiljer och äldre öldrickande män. Barnen cyklade och kastade boll i dunklet, de vuxna skrattade och pratade högt och då och då kom Ivan ut och stod en stund på terrassen och fällde in sina milt perfekta repliker. Han är en genialisk barägare som säkert inte alls äger baren men han har allt i sin hand. Vesna och jag skrattade åt händelser i Jadranovo förra sommaren och jag berättade om dagens löjliga episod när jag skulle hänga upp tvätten på den skrangliga ställningen utanför mitt fönster. Två trosor eller som jag säger ”underbyxor” föll ner just när en ung man skulle passera där nedanför. Han såg vad som hänt och tittade upp mot mig och frågade om han skulle komma upp med dem. Jag skämdes lite – det är ju så med underbyxor, man låtsas att man inte har dem – och svarade att nej det sköter jag. Han lyssnade inte på mig utan plockade upp dem och kom strax därefter uppför trappan med dem. Jag tog emot dem och tackade och Miki försökte hälsa men det satte jag stopp för. Den unge mannen verkade nämligen inte så hundintresserad. Vesna skrattade åt mina ord och drog en annan historia ur verkligheten som ju är full av historier. Vi drack öl och gemišt och lindarna dränkte in oss i nektar och ambrosia och ett slag susade ett sagospel av Atterbom förbi ”upp genom luften”. Ja, ni vet hur det är med det varma mörkret.

Och någon gång under dagen tog jag en bild av lindblommornas gapande sockerguld, ett doftfotografi, tror jag man kallar det. Känn här, jag tror det når er också:

Den nattliga promenaden blev inte som jag hade föreställt mig. Miki tyckte det var för varmt, över tjugofem grader då går han bara i nödfall och det var inte nödfall. Jag försökte bära honom, men han gjorde sig ännu tyngre och kompaktare än han är. Jag pep med pipbollen, men nej, dåligt. Vi halvgick i ett slags seg dragkamp. Jag blev svettig och tänkte argt att jag går inte ut klockan tre eller fyra inatt. På andra sidan gatan satt en liten vit hund med bruna fläckar och gångvägrade. Till slut tog hans matte upp honom och började bära honom hemåt. Då började fyrverkerier smattra och smälla och Miki blev stel, men ville hem, stelt, så vi gick stelt och svettigt hemåt längs Rapska som blev väldigt lång. Och nu ligger Miki på badrumsgolvet och jag sitter här i mitt lindrus och väntar på svalkan.

Dagen föll visst isär i värmen. Miki ville inte gå mer än en liten sväng på morgonen, sedan låg han på golvkaklet i badrummet. Jag ägnade en del av förmiddagen åt vädringsmetoder och någon enda gång fick jag ett vinddrag att för ett kort fladdrande ögonblick fara genom rummen. Jag har rättat tentor i långa rader och då och då känt en fadd smak i munnen, den där smaken som kommer när betygen gång på gång förskjuts och allt verkar fel och orättvist. Ja, och svettigt. Men nu är natten här och vi har varit ute och försökt återställa den inre balansen. Det fläktar lite i de höga träden här utanför. Vi gick långsamt det lilla varvet Rapska-Murterska-Brijunska-Kornatska, dessa gator med namn från den kroatiska övärlden. Men här finns inget hav. På den första bilden ser ni Miki gå längs Brijunska. Han undrar eller låter bli att undra vad jag håller på med.

Månen tittar in mellan träden i den stora tysta trädgården mellan huslängorna där jag ibland fantiserar om att bosätta mig. Fast det händer att jag undrar om det inte i stället är en grav jag letar efter. Det är svårt att veta och nog ingenting att sörja över. Varje människosjäl är ett mysterium som blir mer labyrintiskt ju längre in man letar sig i det. Men månen glider förbi högt ovanför och vill ingenting veta.

Från hörnträdgården andades rosorna ut sin berusande rikedom och vi ställde oss en stund vid stängslet och jag drog in de myllrande dofterna i mig. Miki luktade nog på annat och visste säkert mer.

Natten är varm och ”parken” utanför fönstret ligger tyst och mättad, månen vilar på trädtopparna. Nyss gick vi hem längs Rapska, Miki och jag, efter en lång centraleuropeisk kväll på Cooltura, med Ungern och Slovakien och alla historierna berättade av Gabi och Peter och Almir gick omkring vänligt leende och serverade i egen hög person. Så småningom ska vi göra något europeiskt, kanske teater, kanske poesiläsning, vi vet inte, den här kvällen blev det bara öl och vin och vatten. Och historier. När dagarna är heta blir nätterna platsen för händelserna och samtalen. Och den imaginära gränsen mellan Centraleuropa och Balkan måste än en gång flyttas.

Vi gick hem längs Rapska och mötte nästan ingen, bara två bilar for förbi. Någon skrattade långt in bland träden i en av trädgårdarna vid Murterska. Ett motorljud surrade obestämt iväg från hörhåll.

Ovanför tårtbutiken hängde månen på en osynlig lina och himlen var lite solkig av värmen. Jag tänkte på kråkorna som brukar leka nötknäckarlekar från telefontråden. De är så skickliga och de vet så mycket om naturlagarna.

Asfalten sände ännu ut värmen från dagen och övergångsstället såg lite kladdigt ut som om det inte var helt fast. Men vi tassade ändå över. Luften var full av lindarnas varma söta utandning. Vi andades in den och sög lite på den och vägen tog oss hem.

Igår kväll kom så äntligen det där djupa djupa lindblomsruset. De första lindarna som vågade sig på att blomma redan för några veckor sedan fick sin sötma dränkt i de stora skyfallen, men de som blommar nu är rikare än lindarna någonsin varit under mina år här. Nyss gick vi under de vaggande guldgröna kronorna i ”parken” här nedanför och den tunga vilda sötman kröp genom alla skikt av det som helt säkert är både kropp och själ. Blunda, glöm, göm, dröm…

Och genom det öppna fönstret väller nu ruset in, våg efter våg. Jag vet inga droger som har detta, som ger detta med så fulla händer. Det finns inga gränser, allt glider genom allt och det som ibland kallas vetande lindas in i ett grönskimrande töcken av sötma och lust och blir till aningar och uppenbarelser.