Natten är varm och ”parken” utanför fönstret ligger tyst och mättad, månen vilar på trädtopparna. Nyss gick vi hem längs Rapska, Miki och jag, efter en lång centraleuropeisk kväll på Cooltura, med Ungern och Slovakien och alla historierna berättade av Gabi och Peter och Almir gick omkring vänligt leende och serverade i egen hög person. Så småningom ska vi göra något europeiskt, kanske teater, kanske poesiläsning, vi vet inte, den här kvällen blev det bara öl och vin och vatten. Och historier. När dagarna är heta blir nätterna platsen för händelserna och samtalen. Och den imaginära gränsen mellan Centraleuropa och Balkan måste än en gång flyttas.
Vi gick hem längs Rapska och mötte nästan ingen, bara två bilar for förbi. Någon skrattade långt in bland träden i en av trädgårdarna vid Murterska. Ett motorljud surrade obestämt iväg från hörhåll.
Ovanför tårtbutiken hängde månen på en osynlig lina och himlen var lite solkig av värmen. Jag tänkte på kråkorna som brukar leka nötknäckarlekar från telefontråden. De är så skickliga och de vet så mycket om naturlagarna.
Asfalten sände ännu ut värmen från dagen och övergångsstället såg lite kladdigt ut som om det inte var helt fast. Men vi tassade ändå över. Luften var full av lindarnas varma söta utandning. Vi andades in den och sög lite på den och vägen tog oss hem.