Kvällen pumpar rytmer som blandas med människors sorl och avlägset fyrverkerismatter. Luften är ljum och ännu är den till brädden fylld av lindarnas varma söta utandning. Detta rus från forntiden eller evigheten! Nyss satt Vesna och Miki och jag i mörkret på Simpas terrass bland barnfamiljer och äldre öldrickande män. Barnen cyklade och kastade boll i dunklet, de vuxna skrattade och pratade högt och då och då kom Ivan ut och stod en stund på terrassen och fällde in sina milt perfekta repliker. Han är en genialisk barägare som säkert inte alls äger baren men han har allt i sin hand. Vesna och jag skrattade åt händelser i Jadranovo förra sommaren och jag berättade om dagens löjliga episod när jag skulle hänga upp tvätten på den skrangliga ställningen utanför mitt fönster. Två trosor eller som jag säger ”underbyxor” föll ner just när en ung man skulle passera där nedanför. Han såg vad som hänt och tittade upp mot mig och frågade om han skulle komma upp med dem. Jag skämdes lite – det är ju så med underbyxor, man låtsas att man inte har dem – och svarade att nej det sköter jag. Han lyssnade inte på mig utan plockade upp dem och kom strax därefter uppför trappan med dem. Jag tog emot dem och tackade och Miki försökte hälsa men det satte jag stopp för. Den unge mannen verkade nämligen inte så hundintresserad. Vesna skrattade åt mina ord och drog en annan historia ur verkligheten som ju är full av historier. Vi drack öl och gemišt och lindarna dränkte in oss i nektar och ambrosia och ett slag susade ett sagospel av Atterbom förbi ”upp genom luften”. Ja, ni vet hur det är med det varma mörkret.
Och någon gång under dagen tog jag en bild av lindblommornas gapande sockerguld, ett doftfotografi, tror jag man kallar det. Känn här, jag tror det når er också:
