Kategori: Berättelser ur livet

Gårdagen bjöd på en lång ringlande utfärd. Vi var fyra i bilen: Vesna, Eva, Miki och jag. Här och nu tänker jag undanhålla er allt utom en stund vid den härligt gröna floden Dobra, grön bland gröna.

Vi gick över bron, en av säkert många broar, och nådde de gröna fälten på andra sidan. Solen sken hett mellan skurarna och vått och torrt bytte av varandra och både det våta och det torra tornade gång på gång upp sig som monument ”varaktigare än koppar”, men i denna värld är allt sådant illusion.

När vi nådde den andra sidan såg vi en liten mörk gestalt trippa fram långt borta i kröken. Snart såg vi att det var en liten kusin eller syssling till Miki och den lille kom närmare och närmare, först lite tveksamt men sedan allt säkrare. Och så möttes de.

De nosade på varandra och skuttade runt lite.

Plötsligt tyckte Miki att det räckte och han gav ifrån sig ett kort skall, kanske en befallning, och den lille vände och trippade tillbaka längs sin väg. Och vi vände blickarna mot floden.

Efter några förfärande kalla regndagar rullar så sommaren in. Och samtidigt är det första juni och här är juni ju lindens månad, lipanj, och just idag har jag för första gången det här året känt lindblommornas förföriska doft.

Och Miki och jag börjar dagen på Simpas terrass. Äntligen kan vi sitta här igen och känna ”parkens” andning.

Och jag dricker kaffe och Miki får sina belöningar och allt är som det alltid är och alltid ska vara. Evigheten bor just här. Och snart kommer Eva på besök och jag känner att allt är berett.

Nyss gjorde Miki och jag något mycket svårt, något jag skjutit på ett tag. Att uppskjuta är både lätt och svårt: lätt för att man slipper just nu, svårt för att det ligger kvar där framför en och ser olustigt ut. Ja, det handlade om ett besök på djurkliniken för vaccination, inte mot rabies, det är redan gjort, utan mot ”annat”. Vi gav oss av och snart travade vi upp längs Heinzelova och svängde så småningom in till smådjurskliniken. Miki verkade avspänd och jag pratade med sjuksköterskan som vaccinerade honom sist och så gick vi in i mottagningsrummet. Medan sköterskan gjorde i ordning sprutan trädde jag på Miki hans brnjica (munkorg) och så var det dags för sticket. Så snart han anade nålen krökte han på sig som en mask och liksom försvann från stället där sticket skulle träffa. Han skrek till högt och gällt och vi bestämde oss för att försöka på bordet i stället. När han kom upp trampade han omkring hit och dit och hamnade gång på gång farligt nära kanterna. Sköterskan tog ett resolut tag i nackskinnet på honom och fick mig att ta något passande grepp och så stack hon. Miki ylade och slängde sig hit och dit, men nu var vi redan på andra sidan av det förfärliga äventyret och vi människor talade lugnande med honom. Miki slog dövörat till och ville bara ut. Inte ens när han fick en näve godis under nosen lät han sig blidkas. Han fnös högt och såg ut att vilja krypa ut ur sin strävkrusiga päls. Medan jag sedan betalade och händelsen fördes in i hans pass, stod han hela tiden med sträckt koppel och nosen mot dörren. Ute på gatan fortsatte han att visa mig hur illa han tagit vid sig. Han började hoppa på tre ben igen, som han gjorde förr när något gjort honom nervös eller skrämd. Hundar vi mötte längs hemvägen blev utskällda. När vi till sist kom innanför dörren här hemma for han iväg som ett streck till sina leksaker och började kasta alla bollarna kors och tvärs genom rummen högljutt morrande. Så befriade han sig till sist från sitt trauma.

Jag försöker tänka bort att detta ju måste upprepas nästa år och jag väljer att visa en stillsam bild på honom, en bild från resan till Sveta Katerina.

Två dagar har nu varit alldeles grå och jag vänder ihärdigt blicken inåt för att inte se det där tröstlöst hängande drypande vädret. Imorgon har solen lovat att återvända och då kan jag krypa ut ur mentalskalet igen, men kanske inte förrän på eftermiddagen. Jag vänder på bladen inne i huvudet, fantasins och minnets blad glänser ikapp och jag visar på prov en bild från helgen som gick som Christine tog på oss fyra på stigarna i den gröna världen mellan och runt Sveta Katarina och Sveti Jakob.

Det är på ett övertydligt sätt morgon här och himlen har spänt upp en ljusblå baldakin och nyss satt Miki och jag på Simpas terrass och utför de de vanliga ritualerna, det var Gabriel som serverade kaffe, men ändå vill jag ta avstamp i en kvällsbild, kanske från i förrgår.

Fast nu låtsas jag att bilden är från igår – över det egna förflutna har man ju en viss makt – och jag tänker på hur Vesna och Miki och jag först satt på Coolturas nya uteplats i den ljumma kvällen och drack varsin öl, utom Miki som bara smakade lite på skummet. Men vi stannade bara där någon timme och sedan gick vi en runda tillsammans och tittade på ”mina hus” längs början av Lopudska och den där snutten av Rapska. Jag säger ”mina hus” för att jag ofta tänker på dem, skriver om dem, tittar på dem. Och på ett lustigt sätt kändes det lite spännande att ”visa” dem för Vesna. Hon har ju säkert gått förbi där fler gånger än jag genom åren, men det är jag som har fördjupat mig i dem, fantiserat kring dem och upplevt för mig bindande händelser runt dem. Men tillsammans, om man är lite samspelta, ser man ju mer, så genom vårt undersökande insåg jag hur brett området mellan de två gatorna är, hur djupt in en del små hus står. De är liksom inkrupna bakom varandra på ett oregelbundet och oöverskådligt sätt. Har det där huset bara ett rum? Vad ser man från baksidan av det gröna huset? Finns det något hus som är helt dolt för insyn från gatorna? Ja, kvarteret växte på ett märkligt sätt inåt och när Miki och jag sedan kom in tänkte jag mycket på detta fenomen allt medan jag tittade ut genom balkongrummets fönster bort mot det höga systerhuset, ja, mitt är lillasystern, två våningar lägre. Och jag tänkte på det som ett slags luftig antipod till det hemlighetsfulla gyttret mellan Lopudska och Rapska.