Gårdagen bjöd på en lång ringlande utfärd. Vi var fyra i bilen: Vesna, Eva, Miki och jag. Här och nu tänker jag undanhålla er allt utom en stund vid den härligt gröna floden Dobra, grön bland gröna.
Vi gick över bron, en av säkert många broar, och nådde de gröna fälten på andra sidan. Solen sken hett mellan skurarna och vått och torrt bytte av varandra och både det våta och det torra tornade gång på gång upp sig som monument ”varaktigare än koppar”, men i denna värld är allt sådant illusion.
När vi nådde den andra sidan såg vi en liten mörk gestalt trippa fram långt borta i kröken. Snart såg vi att det var en liten kusin eller syssling till Miki och den lille kom närmare och närmare, först lite tveksamt men sedan allt säkrare. Och så möttes de.
De nosade på varandra och skuttade runt lite.
Plötsligt tyckte Miki att det räckte och han gav ifrån sig ett kort skall, kanske en befallning, och den lille vände och trippade tillbaka längs sin väg. Och vi vände blickarna mot floden.