Två dagar har nu varit alldeles grå och jag vänder ihärdigt blicken inåt för att inte se det där tröstlöst hängande drypande vädret. Imorgon har solen lovat att återvända och då kan jag krypa ut ur mentalskalet igen, men kanske inte förrän på eftermiddagen. Jag vänder på bladen inne i huvudet, fantasins och minnets blad glänser ikapp och jag visar på prov en bild från helgen som gick som Christine tog på oss fyra på stigarna i den gröna världen mellan och runt Sveta Katarina och Sveti Jakob.
