Ett stycke nordväst om Ljubljana ligger den urgamla – ja, tillåt mig att vara så oprecis – staden Škofja Loka vid floden Sora och dennas dotter Selška Sora. Så mycket vatten flyter här, men vi går inte längs några flodarmar utan håller oss i stadens torra kärna mest i trakten av det övre torget. Ja, det här blir ingen regelrätt ”Stadtführung”, men det har nog ingen väntat sig. Jag vill egentligen bara låta er känna på den stämning som husen längs gatorna vi följer andas ut på oss.
En del av husen är lite oputsade men de verkar gedigna och bristerna är nog bara ett försumbart ytfenomen som också kan kallas patina.
Vi ser hur tunga husen är och hur säkra de är på sina platser. Här och ingen annanstans, tycks de mumla lite inåtvänt. Och ingen tvivlar. Och vi går – osynliga på bilden – uppför trappan förbi kyrkan som säkert sedan hundratals år har ett namn. Egentligen går vi inte uppför den trappan som man skulle kunna tro.
Och vi fortsätter uppför andra trappor och nu har vi Igor som ”Gastgeber des Bildes”. Fönstren i huset ovanför mimar en överväldigande öppenhet, men tittar man noga så ser man att det finns innerfönster också. De är stängda.
Så når vi det övre torget och där slår vi oss ner i kaféet under den jättelika linden och räknar i fantasin dess årsringar och säger 300 och 400 utan att veta något särskilt. Linden ger ett stort grönt rum och vi sitter inne i det ganska länge och vi känner att andra suttit där långt före oss. Vi sitter och anar det sedan länge förgångnas lindgröna försomrar.