Heliga rum

Norr om Ljubljana någonstans, jag förstår aldrig riktigt hur vi kommer dit, står de två små kyrkorna Sveta Katerina och Sveti Jakob i ett landskap av saga och evighet. Vägen blir allt smalare och alltmer slingrande och till sist finns den inte alls. Här uppe såg Londi och jag för kanske åtta år sedan för fösta gången Slovenien utanför Ljubljana. Stigarna här förbinder mig både med Londis liv och Londis död. Här rullade hon sig gräset den första sommaren, här gick jag med Igor några få dagar efter hennes död längs stigen genom ett sepiafärgat fotografi av minnet av livet. De två punkterna är de yttersta i tillvaron, men här har jag också varit många andra gånger, nu senast i somras med Rudolf, Alex, Federico, Miki och Igor, en lycklig dag, då ingenting tyngde. Och nu i förrgår fick Christine för första gången se dessa marker och himlar. Igor förde oss först förbi en stigkorsning och upp på en mindre bergskam, som vi kunde se Sveti Jakob och alla de höga bergen, också Triglav, ifrån. Vi stod en stund och lät landskapet gå igenom oss. Fast Miki sysslade väl mer med marken och det som rörde sig där. Han är ju hund och han känner jorden på ett annat sätt än människor.

1IMG_6447

Från kammen gick vi sedan genom grönskan tillbaka längs stigen ner mot korsningen igen och där svängde vi mot en liten väg som tog oss i riktning mot den lilla vita kyrkan. I nerförsbacken där kände jag igen punkten för den sepiafärgade minnesbilden från veckan efter Londis död. Jag lät den vila.

2IMG_6449

Och vi trampade vidare utmed den lilla ljusa vägen och solen lyste på oss och vita molnkuddar seglade omkring på himlen. Världen var fullkomlig som den bara är just här.

3 MG_6452

Kommentera