Kategori: Berättelser ur livet

Det är på ett övertydligt sätt morgon här och himlen har spänt upp en ljusblå baldakin och nyss satt Miki och jag på Simpas terrass och utför de de vanliga ritualerna, det var Gabriel som serverade kaffe, men ändå vill jag ta avstamp i en kvällsbild, kanske från i förrgår.

Fast nu låtsas jag att bilden är från igår – över det egna förflutna har man ju en viss makt – och jag tänker på hur Vesna och Miki och jag först satt på Coolturas nya uteplats i den ljumma kvällen och drack varsin öl, utom Miki som bara smakade lite på skummet. Men vi stannade bara där någon timme och sedan gick vi en runda tillsammans och tittade på ”mina hus” längs början av Lopudska och den där snutten av Rapska. Jag säger ”mina hus” för att jag ofta tänker på dem, skriver om dem, tittar på dem. Och på ett lustigt sätt kändes det lite spännande att ”visa” dem för Vesna. Hon har ju säkert gått förbi där fler gånger än jag genom åren, men det är jag som har fördjupat mig i dem, fantiserat kring dem och upplevt för mig bindande händelser runt dem. Men tillsammans, om man är lite samspelta, ser man ju mer, så genom vårt undersökande insåg jag hur brett området mellan de två gatorna är, hur djupt in en del små hus står. De är liksom inkrupna bakom varandra på ett oregelbundet och oöverskådligt sätt. Har det där huset bara ett rum? Vad ser man från baksidan av det gröna huset? Finns det något hus som är helt dolt för insyn från gatorna? Ja, kvarteret växte på ett märkligt sätt inåt och när Miki och jag sedan kom in tänkte jag mycket på detta fenomen allt medan jag tittade ut genom balkongrummets fönster bort mot det höga systerhuset, ja, mitt är lillasystern, två våningar lägre. Och jag tänkte på det som ett slags luftig antipod till det hemlighetsfulla gyttret mellan Lopudska och Rapska.

Jag vet inte hur det är med er, men jag går ganska ofta förbi platser som är mer förbundna med det förflutna än med nuet. När jag – eller oftast Miki och jag – i nutiden går förbi det här lilla grönflagnade huset vid Rapska – inte långt från det emblematiska päronträdet någon av er kanske minns eller det lilla huset på hörnan som är till salu men nog inte till mig – tänker jag nästan alltid på de första åren här.

Då, i den tiden som var förr, bodde här ett gammal par, båda små och och tunna, och ibland satt de vid ett litet bord på den minimala uteplatsen innanför buskarna med de vackra röda och rosa rosorna. Och jag gick förbi utanför staketet tillsammans med Londi, fast egentligen gick vi inte förbi utan Londi brukade stanna för att tala med mannen som med viss möda brukade resa sig och gå fram till grinden och klappa henne och klia henne lite bakom öronen alltmedan han mumlade förstulna små meddelanden till henne. Londi brukade stå ganska stilla och bara vifta lite lågmält på svansen. Detta hände varje gång vi kom den vägen och det gamla paret befann sig på uteplatsen. Om kvinnan någon gång var ensam ute när vi dök upp, gick hon alltid in genom dörren för att hämta mannen så att han och Londi fick träffas. Så var det och huset berättar ständigt om den tiden för mig när jag går här i den här tiden som vi kan kalla den närvarande. Nu lever inte Londi mer och jag tror inte heller att mannen lever, kanske lever kvinnan, henne såg jag i alla fall för något halvår sedan, men de senaste månaderna har huset stått stumt och jag tror att det är tomt på det sättet att ingen bor där. Jalusierna är alltid halvslutna eller trekvartsslutna på samma sätt, ingen öppnar ingen stänger något. Kanske tömmer någon brevlådan på skräp och reklam, jag vet inte.

Härom kvällen när Miki och jag gick förbi där, såg det ut så här, som en plats i en annan dimension, en plats från det förgångna som smugit sig in i nuet och låtsas vara en del av det, men om man tittar närmare och står helt stilla så ser man in i det som en gång var.

Vi odlar våra nöjen eller jag odlar i alla fall mina i hopp om att Miki inte ska vantrivas med det. Jag har valt ut ett nygammalt eftermiddagskafé åt oss, nu när Caffe Bar Goran tvingats stänga på grund av bråk och slagsmål. När jag kommer hem från arbetet går vi numera ganska ofta till Dalija – om hörnet från Marijans grönsaksaffär – och en av finesserna där är att det på ena sidan finns ett mycket lågt bord med två låga soffor. Det är Miki-höjd på hela garnityret och vill han får han dessutom sitta i soffan.

Barägaren kallar mig ”susjeda”, granne, och det är jag väl på sätt och vis, och kaffe med mjölk kostar nio kuna. Och buskaget runt kaféet skyddar mot bullret från Vukovarska och överdriven insyn. För några timmar sedan satt vi där: Miki höll uppsikt över passerande hundar och jag drack mitt kaffe och funderade över boken med sardiska myter jag läser just nu, fast dessa myter presenteras i boken som sanning och det var egentligen det jag funderade på. Och jag tänkte på hur lite vi vet och hur vi hela tiden bygger märkliga luftslott av inbillat vetande och gärna talar vitt och brett om det, hur besynnerligt intensivt vi önskar oss vetande om stort och smått. För nog är denna vår vetgirighet en gåta, när det enda som skyddar oss mot undergångspanik och välmotiverad förtvivlan är just vår brist på vetande. I ett sådant sammanhang ter sig vårt beskäftiga låtsasvetande och vårt tvärsäkra babblande om våra inbillningsfoster, som långt klokare, eftersom dessa saker inte har något alls med sanning att göra. De är enkla droger som gör oss lugnare.

Nyss var vi ute i den magiska kvällen, mötte nästan ingen, bara ljuskäglor över väggar och sedan himmel blå över popplarna. Huset längst bort på gatstumpen som nog kan heta både Hvarska och Lopudska vände tydligt ryggen och ur en skarv i betongen stack en spretig fikonbuske ut sin pinniga kropp. På framsidan finns en skylt med texten Autoškola Europa, men jag har aldrig kommit underfund med om denna bilskola existerar. Ibland tittar jag genom ett öppet fönster in i något halvmörkt kontorsrum, men jag har hittills aldrig förstått vad som försiggår därinne. Kanske händer där aldrig något.

Ja, kvällen har ett magiskt ljus och när vi sedan gick längs Rapska bytte tallarna vid det ena huset gång på gång skepnad och här i bilden verkar den ena vilja känna på husväggens skrovliga struktur med sina långfingrade barrvippor. Gatan andades ut sin efterregnslukt och det ena fönstret släppte himlen igenom sig.

Och vi svängde förbi det där lilla huset jag nog inte vågar köpa, eftersom jag inte kan försvara det. En stund stod vi vid grinden, Miki nosade på spjälorna och jag sörjde lite över att det inte står i min makt att göra det lilla huset till vårt. Kvarterets gamla vita hankatt, som egentligen inte längre är vit utan smutsgrå, gled hastigt-smidigt över gatan och in i trädgården bredvid och Miki frustade till och ryckte i kopplet.

Det är den tiden på året eller snarare en av de två tiderna, när Gabi och jag kommer på att den väldiga parken Maksimir finns och ligger inom räckhåll för oss, för var och en av oss från sitt håll. Hela året ligger den där, men långa tider finns den inte i medvetandet mer än som ett slags avlägset minne.

Gabi, Miki och jag gick in genom huvudingången och följde sedan den raka promenadvägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden. Det var ganska mulet men luften var ljum och det luktade vatten och något blommigt.

Nedanför tornet svängde vi åt höger och slank in i en allt grönare och frodigare värld. Utan något egentligt mål följde vi de små vägarna i spiraler och halvcirklar och lite uppför och lite nedför.

Vi kom förbi sjöar och små paviljonger som var insmugna bland träden lite här och där. Gabi och jag talade om stormen för här och där såg vi omkullblåsta träd och vi talade om järnvägen längs Balaton. Miki hälsade på hundar vi mötte och gjorde några försök att smita in i skogen.

Så knatade vi uppför en backe för att som vanligt titta på Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr hade en servering, men som nu bara står där och vänder ryggen åt alla håll. En snygg rygg i och för sig. Vi läser på en skylt att det också kallas för det tyrolska huset och vi skrattar lite åt att Tyrolen och Schweiz får vara samma sak.

Nu var det lite nedförsbacke mot serveringen vid utsiktstornet, så vi följde vägen dit och för att sluta cirkeln och avsluta promenaden med en kopp kaffe. Då och då tittade solen fram och det blev lite svettigt och vi människor lutade oss lite mot väggen medan Miki bekantade sig med en ung labradortik.