Nyss var vi ute i den magiska kvällen, mötte nästan ingen, bara ljuskäglor över väggar och sedan himmel blå över popplarna. Huset längst bort på gatstumpen som nog kan heta både Hvarska och Lopudska vände tydligt ryggen och ur en skarv i betongen stack en spretig fikonbuske ut sin pinniga kropp. På framsidan finns en skylt med texten Autoškola Europa, men jag har aldrig kommit underfund med om denna bilskola existerar. Ibland tittar jag genom ett öppet fönster in i något halvmörkt kontorsrum, men jag har hittills aldrig förstått vad som försiggår därinne. Kanske händer där aldrig något.
Ja, kvällen har ett magiskt ljus och när vi sedan gick längs Rapska bytte tallarna vid det ena huset gång på gång skepnad och här i bilden verkar den ena vilja känna på husväggens skrovliga struktur med sina långfingrade barrvippor. Gatan andades ut sin efterregnslukt och det ena fönstret släppte himlen igenom sig.
Och vi svängde förbi det där lilla huset jag nog inte vågar köpa, eftersom jag inte kan försvara det. En stund stod vi vid grinden, Miki nosade på spjälorna och jag sörjde lite över att det inte står i min makt att göra det lilla huset till vårt. Kvarterets gamla vita hankatt, som egentligen inte längre är vit utan smutsgrå, gled hastigt-smidigt över gatan och in i trädgården bredvid och Miki frustade till och ryckte i kopplet.
