Dalija

Vi odlar våra nöjen eller jag odlar i alla fall mina i hopp om att Miki inte ska vantrivas med det. Jag har valt ut ett nygammalt eftermiddagskafé åt oss, nu när Caffe Bar Goran tvingats stänga på grund av bråk och slagsmål. När jag kommer hem från arbetet går vi numera ganska ofta till Dalija – om hörnet från Marijans grönsaksaffär – och en av finesserna där är att det på ena sidan finns ett mycket lågt bord med två låga soffor. Det är Miki-höjd på hela garnityret och vill han får han dessutom sitta i soffan.

1IMG_6406

Barägaren kallar mig ”susjeda”, granne, och det är jag väl på sätt och vis, och kaffe med mjölk kostar nio kuna. Och buskaget runt kaféet skyddar mot bullret från Vukovarska och överdriven insyn. För några timmar sedan satt vi där: Miki höll uppsikt över passerande hundar och jag drack mitt kaffe och funderade över boken med sardiska myter jag läser just nu, fast dessa myter presenteras i boken som sanning och det var egentligen det jag funderade på. Och jag tänkte på hur lite vi vet och hur vi hela tiden bygger märkliga luftslott av inbillat vetande och gärna talar vitt och brett om det, hur besynnerligt intensivt vi önskar oss vetande om stort och smått. För nog är denna vår vetgirighet en gåta, när det enda som skyddar oss mot undergångspanik och välmotiverad förtvivlan är just vår brist på vetande. I ett sådant sammanhang ter sig vårt beskäftiga låtsasvetande och vårt tvärsäkra babblande om våra inbillningsfoster, som långt klokare, eftersom dessa saker inte har något alls med sanning att göra. De är enkla droger som gör oss lugnare.

3 kommentarer till “Dalija”

  1. Ingen går fri.

    Men så här skrev Werner Asspenström:

    Det måste alltså finnas en obeaktad kraft inom dig
    ett hemligt argument
    en sändare och mottagare
    som är bättre underrättad om livets mening
    och världens möjligheter
    än du själv.

Kommentera