Det är på ett övertydligt sätt morgon här och himlen har spänt upp en ljusblå baldakin och nyss satt Miki och jag på Simpas terrass och utför de de vanliga ritualerna, det var Gabriel som serverade kaffe, men ändå vill jag ta avstamp i en kvällsbild, kanske från i förrgår.
Fast nu låtsas jag att bilden är från igår – över det egna förflutna har man ju en viss makt – och jag tänker på hur Vesna och Miki och jag först satt på Coolturas nya uteplats i den ljumma kvällen och drack varsin öl, utom Miki som bara smakade lite på skummet. Men vi stannade bara där någon timme och sedan gick vi en runda tillsammans och tittade på ”mina hus” längs början av Lopudska och den där snutten av Rapska. Jag säger ”mina hus” för att jag ofta tänker på dem, skriver om dem, tittar på dem. Och på ett lustigt sätt kändes det lite spännande att ”visa” dem för Vesna. Hon har ju säkert gått förbi där fler gånger än jag genom åren, men det är jag som har fördjupat mig i dem, fantiserat kring dem och upplevt för mig bindande händelser runt dem. Men tillsammans, om man är lite samspelta, ser man ju mer, så genom vårt undersökande insåg jag hur brett området mellan de två gatorna är, hur djupt in en del små hus står. De är liksom inkrupna bakom varandra på ett oregelbundet och oöverskådligt sätt. Har det där huset bara ett rum? Vad ser man från baksidan av det gröna huset? Finns det något hus som är helt dolt för insyn från gatorna? Ja, kvarteret växte på ett märkligt sätt inåt och när Miki och jag sedan kom in tänkte jag mycket på detta fenomen allt medan jag tittade ut genom balkongrummets fönster bort mot det höga systerhuset, ja, mitt är lillasystern, två våningar lägre. Och jag tänkte på det som ett slags luftig antipod till det hemlighetsfulla gyttret mellan Lopudska och Rapska.