God kväll! Ja, det är nog en god kväll, lite svalare efter regnet, men det är inte det jag menar med ”god”, sval behövs inte för god. Jag har under dagen stångats en del med berättelsen ”Putovanje” i ”Sarajevski Marlboro” av Miljenko Jergović eller snarare med vår översättning av den. Vilka ”vi” är tänker jag inte gå in på nu, utan det mina tankar sysslar med är vem i Sverige som ska få ta emot den här översättningen. Och vart vägen sedan ska föra. Jag läser upp ett kort stycke på prov:
Gumman höll då tyst i kanske fem minuter och tjurade ett tag till, och han gick fram till henne, tog henne i famnen som för femtio år sedan, och viskade mjukt i hennes öra: ”Snart ska vi också till den andra sidan, precis som Omanovics.” Omanovics var ett äldre par på våningen nedanför, som förra vintern dödats av tjetnikarnas granater, medan de lyssnade på radionyheterna. Gumman tittade på honom och puttade till honom, så där som kvinnor ofta gör med män när de kommer med märkliga kärleksförklaringar.
Under fönstret hör jag röster och jag tittar ut mot Royal som verkar vara på väg att stänga, om det nu är möjligt.
Och jag minns kvällens början på Simpa med Marijan och de andra karlarna från fläktfirman. Vi pratade om pengar och firade Stipes födelsedag: 37 eller 62 eller något annat. Någon tyckte vi borde haft rakija eller whisky och inte bara öl, men det stannade vid prat. Miki lät sig klias och då och då suckade någon och sa ”joj”. Ja, så kan man säga, när dagen varit tung och kvällen inte riktigt verkar ge tillbaka det man berövats.