Med Miki vid Jarun

Jarun är Zagrebs största (korv)sjö. Precis som Bundek är det en avknoppad och putsad Sava-arm, en meander som gjort sig fri och sedan blivit ansad och tämjd av människan. Här simmade Miki för första och enda gången förra sommaren. Han har prövat och nu vet han helt säkert att vattnet inte är hans element. Han är erfaren och han är mycket bra på att sitta och ligga i skuggan av strandens träd. För att svalka sig doppar han tassarna och dricker lite av sjövattnet.

1IMG_6963

Han sitter i skuggan i vattenbrynet och spanar ut över sjön.

2IMG_6965

Ibland ser han änder och då blir han lite frestad att gå ut i vattnet, men han sitter kvar och låter frestelsen passera.

3IMG_6969

När Vesna eller jag simmar ut visar han ingen oro. Han hör inte till de hundar som känner en plikt att rädda människor ur vattnet. Han nöjer sig med att betrakta och låter dem göra det de gör. Att Vesna alltid simmar långt ut ändrar ingenting i detta.

4IMG_6982

Eftermiddagen var het och vi människor var mycket i vattnet. Ytvattnet var nästan löjligt varmt, så vi fick sticka ner benen djupt för att uppleva lite svalka. På stranden satt vi sedan i halvskuggan och pratade om sommaren och om resor. Vesna talade om Makedonien – och vem vill inte dit? Och jag talade om Bakar, den hemlighetsfulla staden i den trånga mörka viken med sina industriruiner, sina övergivna hotell och sin sugande lockelse i skrymslena vid det blanksvarta vattnet. Kanske åker Miki och jag dit längre fram i sommar, kanske med Eva, om hon vill.

5IMG_6989

Kommentera