Imorgon bär det av norrut. Kanske blir det en tågresa på fyra dagar kanske fem. Jag ser på min reskamrat och frågar honom om han vet vad en ”brnjica” är. Han ser långt på mig och håller ihop munnen. Jag packar halvt förstrött, tänker och tänker inte på vägen vi har framför oss. Det mesta är ganska obestämt, men jag vet att vi kommer att ta den västra vägen, eftersom vi inte lyckades helt bra med den östra förra sommaren. Vi vill undvika så mycket vi kan av Österrike och Tjeckien, där det där med ”brnjica” är mest påträngande och Miki vägrar ju fortfarande att ha en plastkorg runt nosen. Jag packar ner ett örngott för honom att sitta på. Miki går runt och luktar och undrar lite över mitt sysslande, men jag kan ju inte berätta något begripligt om den förestående resan för honom. Så är det ju och mer begripligt än så är ju inte heller livet, tänker jag och plockar med våra pass. Jag har, lite överraskande, köpt biljetter till Kranj, så imorgon ska vi inte långt, vi ska bara lukta lite på vägen. Kanske blir det åskväder, så jag tar med en större plastpåse mot regn…
