Kategori: Berättelser ur livet

I Rijeka bodde vi på fjärde våningen i ett tungt flagnade hus vid busstorget Žabica mellan hamnen och stationen och början av Korzo. Hela framsidan av den massiva byggnaden var förhängd med en reklamväv. Jag tänkte mig att vi bodde strax ovanför kameraögat i reklamen. Inifrån kunde man lätt se ut över torget, men utifrån kunde ingen ana var fönstren befann sig. Från köket såg vi rakt ut i hamnen.

Sista natten bröt ett våldsamt åskväder ut och blixtarna klippte sig över himlen och åskan skakade luftlagren och sedan forsade regnet ner i floder. Någon gång under efternatten väcktes vi helt eller till hälften av en fruktansvärt stark mansröst vars vrål fyllde hela torget från botten och uppåt ända till vår våning. Rösten svämmade in i mina drömmar och rann ut över min suddiga halvvakenhet. Den var mättad med aggressivitet och våldslusta. ”Barcelona! Bologna!”, tyckte jag den skränade, om och om igen. Jag låg stilla i skräck och försökte förtvivlat att förstå medan min hjärna delade upp sig i fristående sektorer. Halvgalet: Var röstens bärare lika stor som torget? Lite mer normalt rädd: Kunde han ta sig in i trapphuset? ”Förnuftig”: Hade han fått tag i en av megafonerna från busstationen? Jag tänkte på hur tunn vår ytterdörr var och undrade om jag skulle försöka blockera den betydligt tjockare dörren mellan rummet och hallen. Men samtidigt sov jag ju och så tänkte jag på att vi då skulle bli utan vatten, så jag blockerade ingen dörr utan låg platt av fasa på sängen och försökte försvinna in i den. Så småningom dog oljudet bort eller så smet jag iväg in i sömnen och på morgonen fick jag veta att Eva hade upplevt rösten på ett annat sätt än jag. Miki behöll sin historia för sig.

Nu kommer natten in, minnet från dagen är badet i Älvasjön, ja,vi andra badade mer på allvar än Miki, som nöjde sig med att blöta tassarna.

Fram till denna dag har kvällarna varit ljumma eller varma och sista rundan på berget har sträckt sig genom skymningen utmed det vida nordiska himmelsfältet mellan ljus och mörker. Till en början var fårens ljusa pälsar tydliga, senare blev de en skiftning i hedens färger och dunkelstråk. Miki höll hela tiden kopplet spänt och jag höll tillbaka. I fjärran låg havet under himlens falnande rodnad.

Nilla har gått med i en vandrarförening och hon tog med Kudda, Miki och mig på dagens vandring längs havet vid Tjolöholms slott. Vandrargruppen bestod av åtta människor och en hund – gissa vilken! Strax innan vi började gå hade det blixtrat lite på ett underligt och spikrakt sätt utan åska och det hade fallit ett lätt regn, så luften var lite friskare än på morgonen. Först följde vi en vanlig väg mellan mogna vetefält kantade av havsvikar.

tyvärr blir bilden så här eftersom någon funktion gått förlorad vid den senaste kraschen

Sedan kom vi genom urskogar av åldriga ekar och bokar och vi gick också längs kanten av ett slags halvt uttorkat kärr, där det växte tätt med alar. Så småningom nådde vi ut till havet och gick på klippor och upp- och nerför ett slags halv naturliga stentrappor. Värmen steg igen och Miki var glad över de små regnvattensamlingarna i klippskrevorna. Ibland la han sig ner i ett sådant där litet stenbadkar för att svalka sig.

Vi följde en stig längs vattnet och såg ut över bukten mot Onsalahalvön. Här och där stack ett litet skär upp ur havet.

Undan för undan blev utblickarna över havet vidare.

Dagarna radas vid varandra och morgnarna börjar ofta med en runda i Hästhagabergen ovanför havet. Miki nosar och drar hårt eftersom han känner vittring av fåren. Vi går längs stigen genom det höga gula gräset tills vi kommer till fårstängslet.

På andra sidan blir gräset kortare och sedan kommer vi till den lilla gångvägen. Jag låter blicken vandra över landskapet. Subbe fyr pekar vit upp mot himlen med havet som bakgrund.

Vi följer den lilla vägen tills vi kommer till kröken. Framför oss sträcker sig heden och där nedanför ligger havet. Jag ser Skrivareklippan och Getterön stick ut som smala remsor i det blåa.