I Rijeka bodde vi på fjärde våningen i ett tungt flagnade hus vid busstorget Žabica mellan hamnen och stationen och början av Korzo. Hela framsidan av den massiva byggnaden var förhängd med en reklamväv. Jag tänkte mig att vi bodde strax ovanför kameraögat i reklamen. Inifrån kunde man lätt se ut över torget, men utifrån kunde ingen ana var fönstren befann sig. Från köket såg vi rakt ut i hamnen.
Sista natten bröt ett våldsamt åskväder ut och blixtarna klippte sig över himlen och åskan skakade luftlagren och sedan forsade regnet ner i floder. Någon gång under efternatten väcktes vi helt eller till hälften av en fruktansvärt stark mansröst vars vrål fyllde hela torget från botten och uppåt ända till vår våning. Rösten svämmade in i mina drömmar och rann ut över min suddiga halvvakenhet. Den var mättad med aggressivitet och våldslusta. ”Barcelona! Bologna!”, tyckte jag den skränade, om och om igen. Jag låg stilla i skräck och försökte förtvivlat att förstå medan min hjärna delade upp sig i fristående sektorer. Halvgalet: Var röstens bärare lika stor som torget? Lite mer normalt rädd: Kunde han ta sig in i trapphuset? ”Förnuftig”: Hade han fått tag i en av megafonerna från busstationen? Jag tänkte på hur tunn vår ytterdörr var och undrade om jag skulle försöka blockera den betydligt tjockare dörren mellan rummet och hallen. Men samtidigt sov jag ju och så tänkte jag på att vi då skulle bli utan vatten, så jag blockerade ingen dörr utan låg platt av fasa på sängen och försökte försvinna in i den. Så småningom dog oljudet bort eller så smet jag iväg in i sömnen och på morgonen fick jag veta att Eva hade upplevt rösten på ett annat sätt än jag. Miki behöll sin historia för sig.