Kategori: Berättelser ur livet

Efter nattens långa ”vandring” längs en imaginär vinska cesta med Vesna och Vlatka sov Miki och jag in i förmiddagen, som var ljus och sommarvacker. Det märkte vi när vi kom ut. Lite snopet kanske om man tänker på att det är ganska lite kvar av sommaren. Men vi kom igen. På eftermiddagen tog vi spårvagnen upp till Mihaljevac. Där är luften högre och klarare.

När vi kom upp stod nummer 15, den lilla vagnen som går upp på berget, och väntade på oss, så vi skyndade på stegen lite och klättrade in. I Gračani klev vi av och gick sedan den lilla vägen hem till våra vänner där.

Och innan skuggorna blev för långa bestämde sedan Christine och jag oss för att gå en sväng mot skogen uppe på höjden med våra pojkar. Från flera av trädgårdarna hördes hundar skälla, men Miki gick rakt fram som om det inte angick honom och Leon märkte det och jag sa något om att de andra hundarna arbetar medan Miki är ledig.

Så tröttnade Leon på gåendet – han är inte tre ännu – och fick åka vagn på hemvägen. Och när vi kommit hem lekte vi länge i soffan.

Ibland tar det ganska lång tid för Miki och mig att komma ut på promenad. När jag tar fram hans ormica (sele), ser han ofta lite lurigt på mig och han verkar säga ”jag ska bara…”. Och så springer han ut i köket och dricker en slurk vatten och sedan kanske han kastar lite boll och sedan kan det hända att han springer ut i köket igen för att knapra i sig lite kvarblivet torrfoder. Någonstans vid den tredje saken brukar jag känna att jag nog också bara ska det eller det, så jag kanske dricker lite vatten, äter några vindruvor eller öppnar datorn en extra gång. Och när jag tar fram ormican igen kanske Miki måste kasta boll igen…

Det är ett slags kamp som pågår, kampen om vem som kan hitta på ”viktigast” sysslor, vem som kan bestämma mest över vem. Men det slutar ju alltid med att båda vinner och vi blir utsläppta på promenad.

Till slut kom Miki och jag då fram till Ljubljana och vi blev mottagna på stationen av Ervin och Erzsi och det var det som var målet för resan. Att mötas. Och så vidtog vår gemensamma vandring genom staden. Vi gick längs Ljubljanica och korsade ibland någon bro för att byta sida.

Vi var på väg ut mot Špica där vattnen möts och skiljs.

I vattenbrynet såg vi här och där ett runt pälsdjur. Jag gissade att det var en nutria, Erzsi gav den ett ungerskt namn, eller det var väl inte bara en, men vi såg bara en i taget. Och kanske har jag fel i min artbestämning. Miki visste i alla fall helt säkert vad det var och jag fick hålla hårt i kopplet.

Vårt stora mål var Botanički vrt, denna rika gröna värld. Vi läste på skyltar texter om Humboldt och vi tittade på träd och försökte gissa deras ”identitet”, Erzsi visste nog mest där.

Och så satte vi oss vid ett litet bord under träden vid tehuset och där ringlade samtalen sedan fram i timmar. Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet men något vi stannade vid ett tag var det betydelsefulla i att gå sin egen väg, att om möjligt välja sin egen väg i varje stund, att aldrig följa någon ström eller strömning. Ervin och jag har nog pratat om detta förut, men aldrig har vi varit på samma plats då. Det här var det första mötet.

I kvällningen återvände vi in i stadens mitt…

Miki och jag är just så spännande som vi är och idag har vi gjort det och det. Jag har gått igenom några studenttexter, funderat på en text jag borde skriva väldigt snart, läst lite i en bok jag ska recensera och gjort lite kroatiska kasusövningar. Miki har nosat och plockat för mig oidentifierbara föremål från under buskarna och vi har gått dit och dit. Ja, och vi har sovit middag för det kändes som en sådan dag. Alldeles i slutet av eftermiddagen tog vi spårvagnen in till Glavni kolodvor. Solen stod redan lite lågt, men den är tillbaka och värme verkar vara på väg.

Vi eller i alla fall jag kastade en blick mot kung Tomislav och Umjetnički paviljon och jag tänkte att här är ändå bra vackert. Denna stad mellan berget och floden.

Och så vände vi och gick in på stationen, som ju är en magnifik byggnad. Så där stor och mäktig som järnvägsstationer snart inte vågar vara mer. Vad ska det bli av alla Europas underbara stationsbyggnader, tänkte jag lite rutinmässigt. Ja, jag tänker inte så sällan på just detta. Det ingår i att vara jag.

Där inne köpte jag biljetter åt Miki och mig för morgondagens resa. Ja, jag tycker om att köpa biljetter av människor, även om människor inte alltid är så glada eller roliga. Också detta ingår i att vara jag.

Imorse bestämde jag mig för att tillsammans med Miki fly från årstiderna eller grubblandet över dem. Vi tog spårvagnen över Sava och gick sedan längs nasip bort mot Hrelić. Det hade regnat under natten så det var lite färre varor utlagda längs vägen, men det var alls inte tomt.

Jag tittade lite på ett och annat, lite vagt på jakt efter en jacka, nästan alla mina jackor är ju trasiga och snart omöjliga att laga. Biba, min krojačica, sa nej sist jag kom med något gammalt favoritplagg. Nå, längs nasip hittade jag inget jag ville prova, så vi fortsatte.

När vi kom fram funderade jag på om vi kanske skulle äta något och jag spanade in i en av ”restaurangerna”, men, nej, jag var inte tillräckligt hungrig. Miki blev inte tillfrågad, men han redde sig själv och hittade en korvände på marken.

Vattnet hade inte runnit undan något vidare, så det fanns stora pölar här och var. Miki drack lite ur någon av dem och jag tvättade bort lite lera från den ena skon.

Så fick jag syn på några ställningar med jackor och jag fattade beslutet att hitta något där. Sammanbitet provade jag mig igenom några stycken. Försäljerskan var delvis dold bakom jackställningarna, men plötsligt stack hon fram en lång hand som höll upp en halvstor spetsig spegelskärva. Jag klev in i skärvans sfär och anade mig till något. En stund tvekade jag mellan två, men så föll beslutet liksom av sig självt. Vad den kostade? 50 kuna. Jag lät bli att pruta – även om en del säger att man alltid ska pruta där – för jag tyckte det var rätt pris. Och så bytte jag från kofta till jacka och fick en påse till koftan. Strax intill fanns en låda där en tjej sålde krafne. Jag köpte en krafna och så började vi gå mot utgången. Vi gick förbi en plats med stadiga trämöbler. Två män satt där i samtal och verkade ha glömt det här med säljandet. Jag tyckte de såg bra ut, så jag tog en bild.

En stund senare var vi uppe på nasip igen och då fick jag syn på ett par svarta handskar av den typ jag brukar ha. Jag köpte dem.