Till slut kom Miki och jag då fram till Ljubljana och vi blev mottagna på stationen av Ervin och Erzsi och det var det som var målet för resan. Att mötas. Och så vidtog vår gemensamma vandring genom staden. Vi gick längs Ljubljanica och korsade ibland någon bro för att byta sida.
Vi var på väg ut mot Špica där vattnen möts och skiljs.
I vattenbrynet såg vi här och där ett runt pälsdjur. Jag gissade att det var en nutria, Erzsi gav den ett ungerskt namn, eller det var väl inte bara en, men vi såg bara en i taget. Och kanske har jag fel i min artbestämning. Miki visste i alla fall helt säkert vad det var och jag fick hålla hårt i kopplet.
Vårt stora mål var Botanički vrt, denna rika gröna värld. Vi läste på skyltar texter om Humboldt och vi tittade på träd och försökte gissa deras ”identitet”, Erzsi visste nog mest där.
Och så satte vi oss vid ett litet bord under träden vid tehuset och där ringlade samtalen sedan fram i timmar. Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet men något vi stannade vid ett tag var det betydelsefulla i att gå sin egen väg, att om möjligt välja sin egen väg i varje stund, att aldrig följa någon ström eller strömning. Ervin och jag har nog pratat om detta förut, men aldrig har vi varit på samma plats då. Det här var det första mötet.
I kvällningen återvände vi in i stadens mitt…
