Ibland tar det ganska lång tid för Miki och mig att komma ut på promenad. När jag tar fram hans ormica (sele), ser han ofta lite lurigt på mig och han verkar säga ”jag ska bara…”. Och så springer han ut i köket och dricker en slurk vatten och sedan kanske han kastar lite boll och sedan kan det hända att han springer ut i köket igen för att knapra i sig lite kvarblivet torrfoder. Någonstans vid den tredje saken brukar jag känna att jag nog också bara ska det eller det, så jag kanske dricker lite vatten, äter några vindruvor eller öppnar datorn en extra gång. Och när jag tar fram ormican igen kanske Miki måste kasta boll igen…
Det är ett slags kamp som pågår, kampen om vem som kan hitta på ”viktigast” sysslor, vem som kan bestämma mest över vem. Men det slutar ju alltid med att båda vinner och vi blir utsläppta på promenad.