Kategori: Berättelser ur livet

Imorse bestämde jag mig för att tillsammans med Miki fly från årstiderna eller grubblandet över dem. Vi tog spårvagnen över Sava och gick sedan längs nasip bort mot Hrelić. Det hade regnat under natten så det var lite färre varor utlagda längs vägen, men det var alls inte tomt.

Jag tittade lite på ett och annat, lite vagt på jakt efter en jacka, nästan alla mina jackor är ju trasiga och snart omöjliga att laga. Biba, min krojačica, sa nej sist jag kom med något gammalt favoritplagg. Nå, längs nasip hittade jag inget jag ville prova, så vi fortsatte.

När vi kom fram funderade jag på om vi kanske skulle äta något och jag spanade in i en av ”restaurangerna”, men, nej, jag var inte tillräckligt hungrig. Miki blev inte tillfrågad, men han redde sig själv och hittade en korvände på marken.

Vattnet hade inte runnit undan något vidare, så det fanns stora pölar här och var. Miki drack lite ur någon av dem och jag tvättade bort lite lera från den ena skon.

Så fick jag syn på några ställningar med jackor och jag fattade beslutet att hitta något där. Sammanbitet provade jag mig igenom några stycken. Försäljerskan var delvis dold bakom jackställningarna, men plötsligt stack hon fram en lång hand som höll upp en halvstor spetsig spegelskärva. Jag klev in i skärvans sfär och anade mig till något. En stund tvekade jag mellan två, men så föll beslutet liksom av sig självt. Vad den kostade? 50 kuna. Jag lät bli att pruta – även om en del säger att man alltid ska pruta där – för jag tyckte det var rätt pris. Och så bytte jag från kofta till jacka och fick en påse till koftan. Strax intill fanns en låda där en tjej sålde krafne. Jag köpte en krafna och så började vi gå mot utgången. Vi gick förbi en plats med stadiga trämöbler. Två män satt där i samtal och verkade ha glömt det här med säljandet. Jag tyckte de såg bra ut, så jag tog en bild.

En stund senare var vi uppe på nasip igen och då fick jag syn på ett par svarta handskar av den typ jag brukar ha. Jag köpte dem.

En pust av höst har rört vid mig och jag letar efter en väg tillbaka in i sommaren. Men nej, även om det skulle bli varmare, varmt igen, så är den verkliga sommaren nu på väg bort. Och sommaren är det bästa, sommaren är tillvarons kärna. Nej, jag tänker inte citera Rilke. Jag lutar mig ut genom fönstret i natten. Allt är ännu grönt och inte är det kallt, men jag säger ”ännu”.

Nyss var Miki och jag med Vesna på Cooltura. Vi satt ute och inte frös vi, så vad klagar jag över? Över detta med årstidernas växlingar och över att jag inte blivit tålmodigare av åren.

Jag vet inte om ni kommer ihåg vad jag för någon vecka sedan skrev om det vita bosniska huset här i kvarteret. Och nej, jag blir varken upprörd eller besviken om ni inte minns utan jag försöker i stället vara lite praktisk, så jag visar ett utdrag av den texten (och den som vill kan förstås titta tillbaka på bilderna):

För en stund sedan gick Miki och jag förbi det vita bosniska huset vid hörnet av Šipanska. Där håller nu saker på att hända mycket fort. Härom dagen murades den ena sidan av den lilla pation igen, pation där jag under varma kvällar särskilt förr om åren brukat se en grupp äldre kvinnor sitta runt ett litet bord drickande vatten, som de hällde upp ur en hög karaff. De brukade sitta där och samtala länge länge. Jag såg dem både när Londi och jag gick ut på kvällspromenad och när vi kom tillbaka. Men nu är pation inte längre någon riktig patio och samma dag som den första öppningen murades igen, gjordes ett hål för ett fönster som strax fylldes med en fönsterlucka.

Efter detta har saker och ting fortsatt att hända i snabb takt och igår såg huset ut så här:

Jag hade ändå hoppats att någon liten bit skulle lämnas öppen, men nej, nu är allting slutet och igenbommat och husets ansikte bär mask. Det är bara i minnet som jag kan drömma om att gå där mellan pelarna…

När jag försöker läsa immar glasögonen ofta igen, så då och då går jag över till att fantisera eller gissa ihop texterna jag låtsas läsa. Det är varmt och kladdigt, men så så brukar det vara här i slutet av augusti och jag har inget emot det, för det gör ingenting om saker går lite långsammare eller att ett och annat lämnas ogjort. Miki vilar mycket men då och då blir han vild. Och jag läser med immig blick om Rat Krespel. Också han visar ibland vitögat.

Ja, så här såg det ut vid Simpas terrass imorse: Ron låg utfläkt på gången nedanför och Miki låg – en aning mera samlad – uppe på terrassen. En dam gick förbi och suckade medlidsamt till Ron: ”Vruće ti je!” Och varmt var det.

Jag tänkte på tiden. Ungefär så här tänkte jag: ”I den volt som tiden slår från förgånget till framtid eller tvärtom, är det där nuet är eller visslar förbi? Hur skiljer vi mellan förgånget och framtid? Och var är den punkt i livet då vi i stället för framåt vill tillbaka? I det förgångna, på den gamla tiden, var vi alla yngre.” Ja, och så drack jag kaffe och torkade svetten ur pannan och lät då och sedan ligga som kuddar i min stol.

Sedan bar det av till universitetet och en tentavakt. Det finns en urskog av omtentor. Den ena av de två studenter som skrev, ja, de var bara två!, var en flicka som en gång sa något jag aldrig kommer att glömma. Vi talade om helvetet – fråga mig inte varför – eller kanske om kärlek. Med tårar i ögonen sa hon: ”Om jag hamnar i helvetet, så kommer min mamma att följa med mig dit, för hon älskar mig!”