om tid och kärlek

Ja, så här såg det ut vid Simpas terrass imorse: Ron låg utfläkt på gången nedanför och Miki låg – en aning mera samlad – uppe på terrassen. En dam gick förbi och suckade medlidsamt till Ron: ”Vruće ti je!” Och varmt var det.

Jag tänkte på tiden. Ungefär så här tänkte jag: ”I den volt som tiden slår från förgånget till framtid eller tvärtom, är det där nuet är eller visslar förbi? Hur skiljer vi mellan förgånget och framtid? Och var är den punkt i livet då vi i stället för framåt vill tillbaka? I det förgångna, på den gamla tiden, var vi alla yngre.” Ja, och så drack jag kaffe och torkade svetten ur pannan och lät då och sedan ligga som kuddar i min stol.

Sedan bar det av till universitetet och en tentavakt. Det finns en urskog av omtentor. Den ena av de två studenter som skrev, ja, de var bara två!, var en flicka som en gång sa något jag aldrig kommer att glömma. Vi talade om helvetet – fråga mig inte varför – eller kanske om kärlek. Med tårar i ögonen sa hon: ”Om jag hamnar i helvetet, så kommer min mamma att följa med mig dit, för hon älskar mig!”

5 kommentarer till “om tid och kärlek”

  1. Nuet är nog volten i sig kanske?
    Sen när det gäller att vilja tillbaks, är jag nog mer såväl den pragmatiske som nyfikne.
    Knappt ens vemod, ”unnar” jag. Till vardags i alla fall… bara lite grann då och då…… man ska ta hand om sina minnen med kärlek.

  2. Men vad säger du om det här med kärleken och helvetet? Det är det som är kärnan i texten, en omsorgsfullt dold kärna.

  3. Jag läste ditt svar redan i morse, men på väg till jobbet/stressen/vardagen… så visst jag inte hur jag skulle uttrycka ett svar.
    Vet jag inte riktig ännu, men det är på väg…
    Läste detta nyss på FB, lite så:

    Den oförliknelige Sam Carlquist:
    ”Detta är vår tid – vårt nu;
    den senaste dagen i världens historia.
    Vi sitter still – vi vilar
    medan människor dör och föds igen.
    Och ända till sista minuten
    tvingar hjärnan och hjärtat varandra
    att gå den du älskar till mötes;
    att tänka och tala den andre fri.
    Och verktygen söka varma händer.”

  4. Så skrev jag nyss,
    ”Jag kan se att enstaka små beslut i mitt liv, förändrade min livsinriktningen totalt ibland.
    Efteråt så kan jag se vilka – de nästan lyser som små irrbloss i mina minnen av mitt liv.
    Men just då – när jag tog ett enstaka beslut, så var det som vilket som helst man gör rätt ofta; först långt senare kunde jag se skillnaden mellan de oviktiga-och-de-viktiga.
    Idag undrar jag över om de beslut som jag tog, som förändrade mitt liv på ett för mig uppenbart sätt, egentligen bara var lite ”show-off”:
    Att jag ändå skulle hamna med mig själv i samma tankesfär, oavsett hur jag än gjort i livet.
    Känns faktisk rätt tryggt.”

    Om det är om kärleken och helvetet, vet jag inte riktigt idag längre; en gång tycktes det mig som om det var det en given sak.
    Idag är allt jag gjort, beslut jag tyckt mig fatta – inte så viktiga i sig mer; bara det jag förstått ”räknas”.
    Som Lotti (katt), som nyss tyckte att den grå utekatten var OK, men nu fräser åt honom. Saker förändras ständigt.
    Kanske det är grejen?

Kommentera