Jarun igen

Det har varit en varm dag igen. Det är alltid minst trettio grader på dagen sedan veckor, tror jag, men kanske har jag glömt någon åskvädersdag. Jaja. Någon gång i slutet av förmiddagen fattade jag det odramatiska men ändå lite energikrävande beslutet att åka till Jarun. Eller nej, beslutet var förstås inte energikrävande, men den långa svettiga spårvagnsresan och den sista varma sträckan till fots ut till ”min ö”, som förstås inte är min. Bizi fick inte följa med eftersom han inte sätter värde på sådana här ”meningslösa, svettdrypande ansträngningar”. Kanske i september, kanske i oktober… Jag kom fram till sjöarna, för egentligen är det mer än en sjö och jag gick en bit längs den ena och över en liten bro till ön. Det var ännu glesare med folk än sist.

Jag gick lite planlöst men ändå bort mot ”min plats”, fast så tänkte jag ”varför ska jag vara där igen? sist hittade jag ett stort fiskhuvud i viken.” Och så valde jag en plats bredvid en poppel.

Och så följde några timmar med bad, solande, skuggande och läsande under trädet. Jag märkte att badordningens grepp hade slappnat: hundarna var också där de inte brukar få vara och någon badade naken där man egentligen inte får göra det; sensommaren har inga regler, inga stränga i alla fall. Och alla verkade lite sömniga, ingen gjorde liksom något.

När jag gick tillbaka över den lilla bron stannade jag till lite och tittade på alla näckrosorna och på de fiskande männen. Det var något sömnigt också över dem.

Sedan kom jag förbi en trädgård med valnöts- och fikonträd. Några valnötter låg på vägen utanför staketet. Jag plockade upp en och knäckte den. Den var så där härligt jungfruligt vit och smakade så gott. Jag tittade girigt på de mogna fikonen som hängde tunga, men jag klättrar inte längre över några staket för att palla frukt. Den tiden är förbi. Säger jag i alla fall här.

Kommentera