Förändring?

Tycker jag om förändring? Nej, fast det är klart att om inget förändrades så skulle jag säkert bli galen eller olycklig. Jag inser alltså att förändring är en av livets grundegenskaper – ingen förändring, inget liv – men det hjälper egentligen inte så mycket. Jag greps nyss av en längtan tillbaka till de första åren på Sigečica, när Londi och jag bit för bit, dag för dag undersökte kvarteren här omkring. Och jag vet varför den här känslan uppstod. För en stund sedan gick Miki och jag förbi det vita bosniska huset vid hörnet av Šipanska. Där håller nu saker på att hända mycket fort. Härom dagen murades den ena sidan av den lilla pation igen, pation där jag under varma kvällar särskilt förr om åren brukat se en grupp äldre kvinnor sitta runt ett litet bord drickande vatten, som de hällde upp ur en hög karaff. De brukade sitta där och samtala länge länge. Jag såg dem både när Londi och jag gick ut på kvällspromenad och när vi kom tillbaka. Men nu är pation inte längre någon riktig patio och samma dag som den första öppningen murades igen, gjordes ett hål för ett fönster som strax fylldes med en fönsterlucka.

Har jag med det att göra? Nej, men jag sörjer över att mitt förflutna tas bort. Och idag har ännu en öppning murats igen.

Och den första muren med fönsterluckan ser plötsligt ut som om de alltid har varit där. Överkasten eller filtarna på tvättlinan ger den effekten.

Jag undrar hur det kommer att fortsätta. Kommer alla öppningarna att muras igen? Jag kippar lite efter andan och flyr sedan in i fantasins världar, till händelserna i Hoffmanns berättelser och jag längtar tillbaka till posthornets klang i den tyska romantiken.