Kategori: Berättelser ur livet

Låt mig börja lite långrandigt: När Toma – och Miki – och jag gjorde vårt besök i Tounj i slutet av augusti på vår väg längs Jozefina mot Senj och sedan vidare till Bakar, visste jag inte att jag redan hade sett en skymt av staden två gånger från tåget (tillsammans med Eva och Miki). Men när Nilla, Miki och jag tog tåget till Rijeka i september fick jag syn på stationsnamnet Tounj och en underligt placerad kyrka som verkade både stor och liten och minnet tog en sväng genom mitt huvud och jag tänkte något om att ”på hemvägen ska jag hålla mig beredd”. I Rijeka letade jag reda på några rader jag skrivit om den där kyrkan efter besöket i Tounj. Så här stod det:

I Tounj fann vi också en märklig kyrka som stod dammig och övergiven omgiven av diverse industriella strukturer. Vi kikade in i kyrkan genom ett buskage och häpnade över rummets skönhet och märkliga stämning. Toma sa något om att det kunde vara en fin plats för konserter.

Och när vi efter några dagar klev på tåget mot Zagreb igen var jag redo. Strax efter Ogulin satte jag mig vid ett fönster på ”rätt sida”. Jag väntade spänt på det som för mig hägrade som ett möte mellan världar. Och se! Där var stationen, ett litet oansenligt, lätt förkommet hus, men skylten var stor och tydlig: TOUNJ. Jag tog snabbt och nervöst en bild och efteråt när jag tittade på den upptäckte och att den besynnerliga kyrkans tak hade kommit med, men denna upptäckt kom långt senare.

I det nu som var då la jag all min koncentration på att fånga kyrkan som helhet medan vi susade förbi. Jag tog kanske tio bilder. Den här blev bäst. Och ja, jag tror den blev bra. Det var som att ta en bild av ”den andra sidan”. Tänk så verklig den andra sidan är!

Och nu tar jag fram den gamla suddiga bilden från den där dagen i slutet av augusti, när Toma, Miki och jag kikade in i det dunkla kyrkorummet och Toma sa det där om en plats för konserter.

Cirkeln är sluten och verklighetens dröm möter drömmens verklighet.

Eftermiddagen gick tillbaka in i sommaren och Miki och jag travade förnöjt runt kvarteret och lite längre än så. Vi träffade trevliga tikar som Dinga och Ajka och solen låg skönt på allt. Löven på några av träden har börjat skifta färg men de flesta är fortfarande så gröna som grönt kan vara.

Vi gick längs Pašmanska och där mellan husen steg värmen ännu ett steg. När vi nådde Cooltura valde vi ett skuggigt bord nära gatan, så att Miki hade ett tillräckligt stort blickfält. Han är ju jägare och behöver överblick.

Fast när jag plockade upp påsen med gottor vände han blicken mot det som då blev viktigast.

Och nu är vi hemma sedan några timmar och mörkret faller men värmen är kvar.

Terminen rullar in ganska olustigt och jag försöker – åtminstone i fantasin – att vrida mig ur det där som just nu känns som ett skruvstäd, det gnisslar ohörbart men obehagligt, fast det går. Jag tittar bakåt, det är ju ett beprövat knep. Framtiden vilar bakom oss, den är en ganska tunn skiva. Jag lutar mig lite genom tågfönstret, fastän det är stängt. Bredvid mig sitter min syster Nilla och mittemot oss sitter eller ligger Miki. Nedanför oss står skogen frodig och barrdoftande och ännu längre ner kröker sig bukten Bakarski zaljev och bortom sundet öppnar sig havet och Istriens berg kantar synranden.

Drömmen om Bakar, om livet därnere där mörkret faller så tidigt, där skuggorna från husen är så långa och djupa. Jag vill veta något om vintern i Bakar, om vinternatten där.

Vi bor i ett kattkvarter, men eftersom Miki är jägare och katter hör till hans möjliga byten, så har jag ingen större möjlighet att träffa katterna som bor här i ”parken”. Jag ser dem från fönstret och jag vet att huset är befolkat av kattdamer, alltså damer som tar hand om katter och försvarar dem, ibland med ett visst våld. En gång var det mycket nära att jag fick en rå potatis i huvudet, kastad från sjunde våningen. Detta bara för att Miki en enda gång fick springa lös här. Så jag aktar mig och ska Miki springa fri så får det bli på andra ställen. Nå, det går allt bra och egentligen beundrar jag kattdamerna för deras trofasthet och idérikedom. Varje dag vid en särskild tid – som nog styrs lite av årstidernas gång – serveras mat och damerna kollar igenom alla för att se att ingen far illa. Utmed den ena husväggen har det med tiden uppstått små fint möblerade kattrum. Det ena verkar vara ett vardagsrum, möjligen i kombination med sovrum. Här kan katterna vräka sig i fåtöljerna och äta lite smågodis om de vill.

Ett annat rum ser ut som en blandning av sovrum, matrum och lekrum. Och här finns saker att vässa klorna på.

Tittar man på alltsammans från sidan utmed husväggen, så ser man att människornas balkonger där ovanför skyddar mot regn och andra svåra väder.

Kanske något som andra kattvänner kan inspireras av…

När något är igår så är det fredat från nuet, så här kommer några bilder från ett litet firande. Mörkret döljer det mesta eller gör det tydligare.

Ni som kommer hit ofta känner säkert igen paraplyerna, så inga fler ord om dem.

Toma och jag gick igenom hela drinkmenyn och hela IPA-raden tills vi kände att vi visste tillräckligt om allt och att vi liksom smakat på allt. Efter det kunde vi lugnt beställa varsin vanlig öl och dricka den på ett bra sätt.

Miki låg på sin mur och höll koll. Detta var ett bra firande.