Terminen rullar in ganska olustigt och jag försöker – åtminstone i fantasin – att vrida mig ur det där som just nu känns som ett skruvstäd, det gnisslar ohörbart men obehagligt, fast det går. Jag tittar bakåt, det är ju ett beprövat knep. Framtiden vilar bakom oss, den är en ganska tunn skiva. Jag lutar mig lite genom tågfönstret, fastän det är stängt. Bredvid mig sitter min syster Nilla och mittemot oss sitter eller ligger Miki. Nedanför oss står skogen frodig och barrdoftande och ännu längre ner kröker sig bukten Bakarski zaljev och bortom sundet öppnar sig havet och Istriens berg kantar synranden.
Drömmen om Bakar, om livet därnere där mörkret faller så tidigt, där skuggorna från husen är så långa och djupa. Jag vill veta något om vintern i Bakar, om vinternatten där.