Miki och jag är just så spännande som vi är och idag har vi gjort det och det. Jag har gått igenom några studenttexter, funderat på en text jag borde skriva väldigt snart, läst lite i en bok jag ska recensera och gjort lite kroatiska kasusövningar. Miki har nosat och plockat för mig oidentifierbara föremål från under buskarna och vi har gått dit och dit. Ja, och vi har sovit middag för det kändes som en sådan dag. Alldeles i slutet av eftermiddagen tog vi spårvagnen in till Glavni kolodvor. Solen stod redan lite lågt, men den är tillbaka och värme verkar vara på väg.
Vi eller i alla fall jag kastade en blick mot kung Tomislav och Umjetnički paviljon och jag tänkte att här är ändå bra vackert. Denna stad mellan berget och floden.
Och så vände vi och gick in på stationen, som ju är en magnifik byggnad. Så där stor och mäktig som järnvägsstationer snart inte vågar vara mer. Vad ska det bli av alla Europas underbara stationsbyggnader, tänkte jag lite rutinmässigt. Ja, jag tänker inte så sällan på just detta. Det ingår i att vara jag.
Där inne köpte jag biljetter åt Miki och mig för morgondagens resa. Ja, jag tycker om att köpa biljetter av människor, även om människor inte alltid är så glada eller roliga. Också detta ingår i att vara jag.