Kategori: Berättelser ur livet

De senaste dagarna har varit lite dimmiga förkylnings- eller influensadagar. Visst har jag skrivit och rättat och översatt och visst har Londi och jag strukit omkring på fälten vid moskén, men då och då har jag bara legat stum på min röda soffa i det större rummet, som kanske kan kallas vardagsrum, och med ögat följt solstrimmorna på golvet eller så har jag tänkt på ingenting och låtit blicken klättra upp och ner för min lilla affisch från museet för naivistisk konst,

det där museet, på vars gård Londi och jag en gång under hösten befann oss på grund av en kedja av ganska dramatiska händelser. Eller så har jag suttit alldeles stilla på min stol i balkongrummet och tittat på solens väggmålningar – solen är en stor målare. Det är nog sådant som kallas vila; välgörande vila, tror jag det är. Konvalescens.

Nu är våren tillbaka med sol och värme och igår när Londi och jag var på väg ner till Sava och Savica fick hon syn på en intressant hund ett litet stycke från moskén, en svart labrador, om vilken jag en stund senare fick veta att han heter Hay.

Hundarna lekte och jag pratade med Hays matte och snart visste jag att hon är chef för folkmordsmuséet i Jasenovac. Här kan ni läsa om det. Vi pratade länge om allt möjligt, verkligen allt möjligt. Nataša lät mig höra sin enda mening på svenska: ”Jag är realist. Jag tror på det omöjliga.” (Kanske är det inte exakt återgivet, men andemeningen är denna.)

Vi gick förbi moskén och jag fick veta att det finns en stor bosnisk minoritet i bostadsområdet bredvid, där även Nataša och Hay bor. Till slut hamnade vi i en bosnisk restaurang med uteplats. Vi slog oss ner där ute och drack kaffe i solskenet.

°°

PS Salongen bjuder på en ny text.

Sakta börjar ljuset komma tillbaka här och när Londi och jag tar vår morgonrunda så där mellan halv sju och sju, går vi in i något som börjar likna dagsljus på hemvägen.

halvvägs

Utmed vägen tänker jag ofta små och korta tankar, om frukosten, om vädret, om dagens sysslor och arbetsuppgifter, men ibland rullas också några längre trådar ut ur tankenystanet: Är jag en annan än den jag var för ett halvår sedan och hur skulle man i så fall kunna märka det? Vad ska det bli av mig? (Eller går det kanske inte att ställa en sådan fråga i den här åldern?)

Under den här zagrebska vintern har jag inte så sällan förnummit lukter och luftdrag som jag känner igen från en helt annan period av mitt liv. När jag var tjugo eller strax över det bodde jag en tid i den lilla norditalienska staden Domodossola, som ligger i en dal nedanför Simplonpasset. Här i staden under Medvednica rör sig ibland samma vindar som där och luktstråken mellan husen här kan till förväxling påminna om dem där. Själva byggnaderna är helt andra, särskilt i mitt utkantskvarter, men bergen i fjärran markerar norr på ett liknande sätt. Och tittar jag på kartan, så ser jag att latituden är nästan densamma.

en glimt av Medvednica mellan huskropparna

Mer och mer har jag börjat undra över vad som på senare tid egentligen pågår i ”den kroatiske patriotens hus”. Han brukar ju så gott som dagligen vara ivrigt och myraktigt sysselsatt med att skapa och skapa om detta monument över det kroatiska höljt i symboler, bilder, kartor, minnestexter och ornament.

Ena sidan verkar ha utsatts för förstörelse. Snickarglädjen hänger på trekvart, en del av väggens många blomkrukor saknas och det ligger skärvor på marken. Och taket som förut fanns över en del av innergården är borta eller trasigt.

Jo, det har hänt förr att någon attackerat den originella byggnaden, men då har ”patrioten” alltid raskt lagat, målat och ställt till rätta. Den här gången är det så besynnerligt stilla och framför porten, där det tidigare alltid var så välsopat, har det börjat samlas löv. När jag ser på huset får jag ofta en känsla av att det numera bara är ett tomt skal, som en snäcka utan snigel. Och om jag ställer min uppmärksam på helspänn, anar jag en lukt av övergivenhet som sipprar ut ifrån husets väggar.

Fast ibland om kvällarna efter mörkrets inbrott, när Londi och jag slår våra lovar runt huset, ser jag ett flackande ljus inifrån huset och en gång såg jag silhuetten av en ljuskrona i taket, en ljuskrona som verkade var behängd med ett vitt tygstycke. Och sent igår kväll hände det något märkligt: Jag såg en man som såg ut som ”patrioten” – fast han verkade resligare och mera välklädd – som stod på andra sidan gatan och kastade långa blickar mot huset som om han tog farväl av det.