Kategori: Berättelser ur livet

Nu är våren tillbaka med sol och värme och igår när Londi och jag var på väg ner till Sava och Savica fick hon syn på en intressant hund ett litet stycke från moskén, en svart labrador, om vilken jag en stund senare fick veta att han heter Hay.

Hundarna lekte och jag pratade med Hays matte och snart visste jag att hon är chef för folkmordsmuséet i Jasenovac. Här kan ni läsa om det. Vi pratade länge om allt möjligt, verkligen allt möjligt. Nataša lät mig höra sin enda mening på svenska: ”Jag är realist. Jag tror på det omöjliga.” (Kanske är det inte exakt återgivet, men andemeningen är denna.)

Vi gick förbi moskén och jag fick veta att det finns en stor bosnisk minoritet i bostadsområdet bredvid, där även Nataša och Hay bor. Till slut hamnade vi i en bosnisk restaurang med uteplats. Vi slog oss ner där ute och drack kaffe i solskenet.

°°

PS Salongen bjuder på en ny text.

Sakta börjar ljuset komma tillbaka här och när Londi och jag tar vår morgonrunda så där mellan halv sju och sju, går vi in i något som börjar likna dagsljus på hemvägen.

halvvägs

Utmed vägen tänker jag ofta små och korta tankar, om frukosten, om vädret, om dagens sysslor och arbetsuppgifter, men ibland rullas också några längre trådar ut ur tankenystanet: Är jag en annan än den jag var för ett halvår sedan och hur skulle man i så fall kunna märka det? Vad ska det bli av mig? (Eller går det kanske inte att ställa en sådan fråga i den här åldern?)

Under den här zagrebska vintern har jag inte så sällan förnummit lukter och luftdrag som jag känner igen från en helt annan period av mitt liv. När jag var tjugo eller strax över det bodde jag en tid i den lilla norditalienska staden Domodossola, som ligger i en dal nedanför Simplonpasset. Här i staden under Medvednica rör sig ibland samma vindar som där och luktstråken mellan husen här kan till förväxling påminna om dem där. Själva byggnaderna är helt andra, särskilt i mitt utkantskvarter, men bergen i fjärran markerar norr på ett liknande sätt. Och tittar jag på kartan, så ser jag att latituden är nästan densamma.

en glimt av Medvednica mellan huskropparna

Mer och mer har jag börjat undra över vad som på senare tid egentligen pågår i ”den kroatiske patriotens hus”. Han brukar ju så gott som dagligen vara ivrigt och myraktigt sysselsatt med att skapa och skapa om detta monument över det kroatiska höljt i symboler, bilder, kartor, minnestexter och ornament.

Ena sidan verkar ha utsatts för förstörelse. Snickarglädjen hänger på trekvart, en del av väggens många blomkrukor saknas och det ligger skärvor på marken. Och taket som förut fanns över en del av innergården är borta eller trasigt.

Jo, det har hänt förr att någon attackerat den originella byggnaden, men då har ”patrioten” alltid raskt lagat, målat och ställt till rätta. Den här gången är det så besynnerligt stilla och framför porten, där det tidigare alltid var så välsopat, har det börjat samlas löv. När jag ser på huset får jag ofta en känsla av att det numera bara är ett tomt skal, som en snäcka utan snigel. Och om jag ställer min uppmärksam på helspänn, anar jag en lukt av övergivenhet som sipprar ut ifrån husets väggar.

Fast ibland om kvällarna efter mörkrets inbrott, när Londi och jag slår våra lovar runt huset, ser jag ett flackande ljus inifrån huset och en gång såg jag silhuetten av en ljuskrona i taket, en ljuskrona som verkade var behängd med ett vitt tygstycke. Och sent igår kväll hände det något märkligt: Jag såg en man som såg ut som ”patrioten” – fast han verkade resligare och mera välklädd – som stod på andra sidan gatan och kastade långa blickar mot huset som om han tog farväl av det.

Idag hade jag kameran med mig redan på Londis och min morognrunda. Jag hade tänkt dokumentera något (eventuellt) sorgligt, som verkar ha hänt här i kvarteret, men på grund några oväntade möten, sköt jag saken åt sidan. I en vägkorsning såg vi två hundar med ägare på varsin sida och vi befann oss på en tredje (av fyra möjliga). Snart var vi alla på samma och hundarna blev av med sina koppel och störtade ut på den lilla gräsplätten strax intill.

”Igra, igra”, ropade samojedtikens husse och så var det full fart:

Det hela avslutades med en gemensam kontroll av marken under tassarna:

Sedan tog vi farväl och Londi och jag gick till vår lilla butik för att köpa bröd och lite annat. Jag klev in och hälsade godmorgon. Londi satt som vanligt som ett svart ljus utanför dörren och kastade långa blickar inåt. Jag kom i ett litet språkligt bryderi angående om två korvar är två eller ett par. Det visade sig vara ”jedan par”. En dam, som märkte min ”utländskhet”, sa: ”Ich habe nur vierzig Jahre in Hamburg gelebt. Nur!” Jag förstod det roliga ”al volo” och skrattade. Vi växlade några ord och en man i kön sa att kanske kunde jag försöka smita från betalningen, efter som jag inte kunde kroatiska. Han log glestandat och de andra skrattade och jag betalade. När jag kom ut spöregnade det från en nästan klar himmel. ”Pada kiša”, sa jag till Londi, och två rakija-gubbar, som stod i ett prång strax intill affären med sina endecilitersflaskor i nävarna, hörde det också och nickade bekräftande: ”da, da.” Så sprang vi ut i regnet, jag med kassen svängande i handen, och när vi kommit halvvägs längs gatan, upphörde regnet, som om någon hade vridit åt en kran, och himlen tittade blått på oss. Allt kändes ganska lätt.