Kategori: Berättelser ur livet

Idag har jag ännu en gång nöjet att ge ordet till en av mina svenskstudenter här i Zagreb. Valentina läser svenska andra året och ämnet för den här miniuppsatsen var ”En händelse i min barndom”. Tack Valentina!

Jag vet inte när det var, men jag tror att jag var sex, kanske sju. Vi lekte nära havet, kanske var vi tio stycken. Vi gick inte i skolan än, vi var alla absolut fria så vi lekte hela dagen. Det fanns en hamnplats för färjan mittemot husen och det var massor av människor varje sommar som reste till Pelješac. En av de där dagarna såg jag tre barn, lika unga som oss, med en underbart vacker hund. Jag tror det var en husky. Jag ville så gärna prata och leka med dem och deras hund men jag fattade att de inte pratade kroatiska. Jag undrade vilket språk det var och plötsligt uppfattade jag att det var tyska. Jag hade satellit-TV-kanaler hemma, många av dem på tyska, så jag kunde några ord. Jag samlade mod, gick fram till dem och sa: „Tschüs, süß Hund.“ De var en kille och två tjejer och de var alla förvånade, men de var också glada att någon ville prata med dem. De kunde inte engelska och jag kunde bara ett par ord tyska men det var inte viktigt alls. Jag fungerade som översättare, vi lekte hela dagen tills det var mörkt. Det var så roligt och vi var alla så lyckliga och fria. De skulle bestämma en lek, jag skulle fråga „Was ist das?“ och då skulle de beskriva eller visa det. Vi förstod varandra fint nästan utan ord, jag antar att några lekar är internationella. Jag ville fråga dem när de åkte hem, men jag visste inte hur och det var ingen som jag kunde fråga. Så vi skildes på kvällen och vi visste inte om de skulle åka vidare nästa morgon eller inte. Vi gick ut morgonen därpå för att se om de fortfarande var där. Det var de, de höll på att packa, de skulle åka snart, så vi sa farväl och tittade på färjan som lämnade land. Det var mitt första möte och min första kommunikation med någon främmande och jag ska aldrig glömma det. Kanske det är ett av skälen till att jag valde språk som min väg genom livet.

Valentina Kežić

Nu har regnet kommit, men söndagen var ännu en härlig vårsolsdag. För första gången på länge begav vi oss ner till floden, Londi och jag.

Lerslätten och Sava låg där tjocka bredvid varandra i solljuset och världen kändes avlång och välmatad. Vi gick uppe på vallen, så att vi hade fri sikt åt alla håll och så att hundarna vid sina kojor i trädgårdarna nedanför kunde se oss och lockas till skall på skall på skall.

Efter en stund eller snarare ”eine Stunde” nådde vi Savas korvsjö Savica. Vi såg mer och mer vatten blänka mellan träden på den inre vallsidan.

Vi rann snabbt ner från vallen och in i vattenvärlden, där hundar av någon obegriplig anledning inte får bada, men vem ser om en hund tar ett dopp?

Vi sprang längs smala näs och tog oss över guppande spänger. Och Londi hann smita både ner i och upp ur vattnet flera gånger utan att något annat hände än det som händer när man badar.

Så lämnade vi sjökorven och klättrade upp på vallen igen. Där uppe blåste en kraftig varm vind rakt från söder. Den torkade Londis päls och fyllde oss med ett lätt rus. Övermodiga skuttade vi fram och Londi rullade sig gång på gång i det magra gräset.

Ganska ofta tar vi, Londi och jag, den första morgonpromenaden eller den sista kvällsrundan förbi här:

Porten eller snarare trädörren bildar gräns mellan den gamla byn och det moderna utkantskvarteret. Sigečica heter vår stadsdel och den är full av sådana här brottytor eller tidsskikt på vertikalen. Hitom dörren finns nybyggda eller relativt nybyggda höghus, men bara några stycken, sedan kommer nästa byficka och sedan ett stråk av luggslitna hyreskaserner från den socialistiska tiden. På andra sidan dörren finns en snutt av byn med skällande bandhundar och märkliga små trädgårdar fulla med bråte och nästan alla med vinlövsbersåer och knäande skjul och de låga husen är av tegel med delvis bortvittrad rappning. Några bilvrak och några bilar som är på väg att bli vrak står därinne utmed bygatan, som vi inte längre vågar oss in på.

Någon enstaka gång hörs det gnissla till lite i gångjärnen mellan världarna och en stor schäferaktig hund med en tunn flicka i släptåg syns slinka ut genom den bruna dörren.

Under hösten tittade jag ofta fascinerat på de jättelika bananplantorna i de små trädgårdarna här, trädgårdarna som nog kommer att överleva de långt senare tillkomna gråa socialistiska hyreskasernerna och som kommer att samexistera med de nya glänsande ultramoderna skyskraporna ännu ett tag. Jag funderade ibland på hur bananplantorna skulle se ut om vintern. Nu är det vinter här och bananplantornas bladmassor hänger ner från stammarna som gamla regnrockar som inte längre skyddar mot något regn. Så spröda, så urblekta…

Ja, vi tittar väl lite närmare:

Hur kommer de att se ut om våren? När kommer de nya bladen?

°°

PS Salongen har ännu inte gått in i vintervilan…

Vintern har plötsligt släppt sitt iskalla grepp om Zagreb. Sedan någon dag blåser det ljumma sydvindar och luften är öppen mot söder. Männen från bygget strax intill sitter ute när de tar sitt morgonkaffe i baren på bottenvåningen här i huset. De sitter där i halvmörkret och de har jackorna på sig för det är ju ändå december, men de har knäppt upp dem och de sitter så där lite brett, som man gör när det inte finns någon kyla att hålla emot. Londi och jag sträcker ut dem tidiga morgonpromenaden för att det är så skönt att bara strosa omkring där i det ljumma luftdraget i gatlyktornas sken. De små butikerna behåller dörrarna öppna igen och bröddoften från bagerierna strömmar ut och blandar sig med lukten från soptunnorna. Fåglarna kvittrar som vore det vår och jag tänker att så här blir det när våren kommer och innan den är här kommer den under sydliga dagar att besöka oss då och då just på det här sättet.