Kategori: Berättelser ur livet

Det har varit isande kallt några dagar nu men det finns nästan ingen snö och faktiskt knappast några minusgrader heller. Det är kallt för att det blåser från ett nordligt håll. Igår eftermiddag tog Londi och jag spårvagnen in till stan – inga otrevliga intermezzon, inget prat om förbud för hundar den här gången, alla var vänliga. Ja, det betyder faktiskt något när jag säger ”alla var vänliga”, för människor här visar mycket mer vad det tycker, både om det de ogillar och det de gillar.

Jag var lite nyfiken på hur julpynt, julskyltning och julmarknader skulle se ut här. Pynt och skyltning visade sig vara ganska återhållna (men mer är säkert på väg, kanske redan idag). Det vildaste var väl adventskransen runt fontänen på det stora torget, Trg bana Jelačića:

Uppe i Gradec var det förstås stramt och smakfullt: lite granris kring ingången till kugghjulsbanans ”stationsbyggnad”:

Och en silvergran med enhetlig och sparsam silversmyckning framför Markuskyrkan:

Vinden bet i ansiktet och fingarna blev allt stelare för varje bild jag tog. Vi gick ner mot livligare delarna av staden igen och jag tog mig en mugg ”kuhano vino”, som jag först värmde händerna på.

Vi strövade lite bland marknadsstånden:

Och Londi kastade långa nosblickar efter korvarna som låg uppradade:

°°
PS I Salongen har jag just satt in en text om ett samtal mellan Joachim Fest och Hannah Arendt.

De har snöat lite lätt de senaste dagarna, men det mesta är borta igen. Ganska kallt är det ändå, särskilt tidigt på morgonen, när Londi och jag går vår morgonpromenad.

Vi har några favoritrundor som vi väljer emellan. Den här morgonen följde vi Kornatska fram mot den stora trafikleden Slavonska avenija (går man genom gångtunneln där, når man efter en knapp halvtimme ner till Sava):

Där svängde vi och gick lite på måfå i olika krokar längs några kvarblivna bygator

tills vi snuddade vid moderniteten igen:

Vid sjutiden, just när vi gick förbi Gorans café/bar, släcktes gatubelysningen. Även om hundar får komma in där, så lät vi det vara och gick de sista stegen hemåt, mot frukosten.

Naturområdet runt korvsjön Savica är mycket litet och kanske inte helt natur, men det är ändå ett slags oas, en egenhet. Runt om finns allehande fulheter: Savas enformiga lerslättskant, högspänningsledningar i flera riktningar, diverse stickspår med rostiga järnvägsvagnar och en fabrik som delvis tycks pulsera vidare i sitt fabriksliv, delvis verkar stå och vittra.

Bakom Savica, eller framför, det beror på var man har världens mitt, fick jag syn på något, när Londi och jag begav hemåt efter vandringen i våtmarken härom dagen. Intill fabriks- eller magasinsbyggnaderna såg jag en huslänga som verkade inrymma bostäder. Mellan de förvildade snåren kunde jag se fönster med tygförhängen, en och annan tänd lampa, paraboler och tvättlinor med tvättnypor. Det var nog tvättnyporna som till sist övertygade mig om att skjulen var bebodda. Vem bor här, tänkte jag.

När vi kom ut på vägen på andra sidan fabriksområdet, såg jag en grupp mycket bruna barn i olika åldrar med tunna och trasiga kläder kasta en säck med något i mellan sig under höga rop.

Igår gick Londi och jag ner till Sava vid Most mladosti (ungdomsbron) och vandrade sedan österut längs floden. Jag kände ännu en gång att jag egentligen är en upptäcktsresande – en i det lilla formatet förvisso, men ändå – jag vill alltid bortom synfältets gräns, runt hörnet och till ”den andra sidan”.

Så vi gick och gick. Vi nådde det där stället där man inte kan följa floden längre – vi hade varit där förut och vänt. Plötsligt kommer vattnet från landsidan också, från en fabrik eller ett kraftverk eller vad det är:

Den här gången hittade vi en smal passage bland rucklen. Den tog vi oss igenom och klättrade så småningom upp på vallen igen och sedan släntrade vi ner mot floden på nytt. Ett slags vattenfall brusade högröstat och våldsamt vid sidan av oss.

Vi följde en liten väg utmed floden, som så småningom upphörde att dåna och blev till ett smidigt grått rullande band vid vår sida. Londi hittade pölar att dricka ur.

På andra sidan tornade något som såg ut som avfallsberg upp sig. Och vi såg människor som alla gick i en riktning. På vår sida var det tomt utom några gestalter runt en bil långt bort i fjärran.

Vi gick vidare och det ena var mer likt sig än det andra. Vi hade hamnat i ett slags grågrön oändlighet, men luften var mild, så det passade oss bra. Men så plötsligt fick vi lust att klättra upp på vallen igen, kanske för att se var i denna värld vi var:

Och där på andra sidan… (jag spar det här till imorgon.)

Sedan en liten tid åker Londi spårvagn här i Zagreb och ännu så länge har vi inte blivit utkörda eller avkastade, bara utskällda någon gång ibland, fast de flesta tittar vänligt på henne efter att de kommit över förvåningen. Vi balanserar på gränsen mellan tillåtet och förbjudet och jag inser mer och mer att den här gränsen är rörlig. För att inte råka illa ut väljer jag alltid tider när det inte är mycket folk och jag tar bara de låga, moderna spårvagnarna, eftersom Londi tycker det är otäckt att hoppa ner från de gamla.

Någon gång stöter vi på en verklig eller ”egenskapad” myndighetsperson och då kan det här med munkorg komma på tal, så jag har munkorg i handväskan, om det skulle knipa, fast jag vet att Londi är ganska snabb i att ta av sig den. Vi har provat hemma:

ögonblicket innan hon river av sig den