Naturområdet runt korvsjön Savica är mycket litet och kanske inte helt natur, men det är ändå ett slags oas, en egenhet. Runt om finns allehande fulheter: Savas enformiga lerslättskant, högspänningsledningar i flera riktningar, diverse stickspår med rostiga järnvägsvagnar och en fabrik som delvis tycks pulsera vidare i sitt fabriksliv, delvis verkar stå och vittra.
Bakom Savica, eller framför, det beror på var man har världens mitt, fick jag syn på något, när Londi och jag begav hemåt efter vandringen i våtmarken härom dagen. Intill fabriks- eller magasinsbyggnaderna såg jag en huslänga som verkade inrymma bostäder. Mellan de förvildade snåren kunde jag se fönster med tygförhängen, en och annan tänd lampa, paraboler och tvättlinor med tvättnypor. Det var nog tvättnyporna som till sist övertygade mig om att skjulen var bebodda. Vem bor här, tänkte jag.
När vi kom ut på vägen på andra sidan fabriksområdet, såg jag en grupp mycket bruna barn i olika åldrar med tunna och trasiga kläder kasta en säck med något i mellan sig under höga rop.