Kategori: Berättelser ur livet

Jag har fallit ner i en ”kulturskillnadsspricka”. I Sverige steriliserar man endast sällan tikar, en del hanhundar kastreras, men många håller helt enkelt reda på sina hanhundar – och tikar. Här i Kroatien är det vanligt att tikar steriliseras – om de lever ”under ordnade förhållanden” – medan hanhundar sällan kasteras och dessutom ofta springer omkring lösa, antingen de har ägare eller inte. Sedan en tid löper Londi (tikar löper i ungefär tre veckor) och under den hetaste perioden har vi gång efter annan tvingats löpa gatlopp (Londi vill förstås inte, men hon måste, för vad skulle jag göra med en kull valpar här?). I förrgår fick denna jakt extra dramatisk dimensioner och beståndsdelar:

Det var en vacker dag så jag tyckte att vi kunde ta en lång parkpromenad, så vi travade på hela vägen upp till Park šuma Tuškanac. Där gick vi en bra bit, förbi den märkliga statyn med sin gloriet i bakgrunden, högre och högre upp tills parken slutade eller i alla fall avbröts av en husrad. Då hade vi väl varit på väg i två timmar. Vi gick utmed husen, för jag tänkte att det blir nog mer park igen. Utanför ett av husen satt en raggig gråsvart hund. Snart märkte vi att det var en hanhund och han var inte bunden. Visserligen var han lite stel och säkert ganska gammal, men alla instinkter satt kvar och han tog omedelbart upp förföljandet. Jag slet i Londis koppel, manade på henne och vi sprang och sprang. I farten ryckte jag åt mig en käpp och med den slog jag rätt hårt (jag hade inget val) mot förföljaren, fast mest slog jag mot saker som gjorde att det bullrade (soptunnor, papperskorgar, plåtskåp). När vi efter mycket fäktande och slående kom ut ur parken kastade vi oss i fyrsprång uppför trapporna mot Gradec – kanske kunde vi lura bort honom där bland människor, hundar och gränder, tänkte jag. Londi var nog bara halvintresserad av den här hunden, verkade det som, annars hade jag nog inte fått henne att springa så. Uppe i Gradec fick jag idén att spring in genom porten till museet för naivistisk konst. I farten smällde jag igen porten efter oss. Vi tog oss igenom ett slags entéhall och slank sedan genom en dörr ut på en liten gård där bakom. Där satte vi oss på entrappa för att besegra förföljarens tålamod. Medan vi satt där öppnades en dörr bakom oss och en man kom ut från sin lägenhet. Jag reste mig upp med ett ryck och förklarade vad jag höll på med och han sa då att vi kunde stanna. Vi satt kvar ungefär en kvart efter att han hade gått, men sedan tyckte jag att det kunde vara dags att se efter om kusten var klar. Jag tog i portens handtag, men se nu var den låst. Vi var inlåsta. Vi gick tillbaka in på bakgården och jag gick med bankande hjärta runt och ringde på alla dörrar i bottenvåningen som hade ingång mot gården, men ingen öppnade. Då tittade jag upp mot fönstren i de övre våningarna och på andra våningen fick jag syn på en kvinna som kanske stod och diskade, en kinesiska eller japanska. Jag vinkade och viftade med min käpp. Hon öppnade fönstret och jag beskrev i kortast möjliga drag vår belägenhet. Tack och lov kände hon medlidande med mig/oss och kom snabbt ner och sedan låste hon upp porten. Jag gläntade på den och kikade ut: Där satt förföljaren! Utanför porten stod också ett äldre par som tydligen undrat över den väntande hunden. De var lättade över att han nu, som de trodde, skulle bli insläppt. Tyvärr fick jag ta den lättnaden ifrån dem. Jag beskrev mitt prekära läge och då erbjöd de sig att lura in hanhunden i porten och uppehålla honom där tills Londi och jag hunnit fly ett stycke. Jag tackade för denna fantastiska hjälp och sedan rusade Londi och jag iväg för allt vad tygen höll, ner från Gradec genom vägkyrkan, vidare närmast huvudstupa ner för Mlinske stube till Tkalčićeva och sedan ner till Trg bana Jelačića och så ner längs alla gator, över alla övergångsställen tills vi kom över Vukovarska och in här på Hvarska – jag hela tiden med käppen i handen – och så in i porten, upp med hissen och in i lägenheten.

Nu har jag alltid käppen med på promenaderna, fast mot den lille trebente använder jag den inte.

°°

PS Igår kom det in en mycket läsvärd kommentar under inlägget om Oskar Pastior här. Det är nummer fyra, Mircea Nitescus kommentar, som jag speciellt vill rekommendera er att läsa.

Igår bestämde jag mig för att ta Londi och mig på promenad till marknaden. Det är en blandad marknad med skor och kläder av enklare slag, billigare viner, lite husgeråd, fisk, bröd, pirogartade bakverk och massor av grönsaker och frukt. Och en hel del annat, antagligen ost och korv också, fast jag har inte sett de stånden hittills.

Det tar kanske en kvart att gå dit. Solen sken och luften kändes vänlig. På vägen dit råkade vi ut för en enda ”komplikation”, en lösgående hanhund – Londi löper för tillfället vilket gör mitt liv lite svårare än annars – men han var ganska liten och dessutom tyckte Londi inte att han var något.

Vi strövade omkring bland stånden och jag köpte det jag hade bestämt mig för och lite till och så pratade jag om ditt och datt med dem som stod i stånden och Londi lät sig klappas och bjudas på det ena och andra.

Sedan jag flyttade hit har mina baslivsmedel blivit lök, paprika, surkål, vindruvor, valnötter, färskost (gärna i en vävd strumpa), bosnisk fårost och sur grädde (helst den fetaste), bröd och ibland några hårt stoppade små mörka korvar.

°°
PS Salongen publicerar idag en ny text.

I Onsjöskogarna – och i andra skogar i Norden – är det väl trattkantarellsäsong nu. Eller börjar den gå mot sitt slut? Så fort man glömmer; fast det är ju olika från år till år och den här hösten vet jag inte hur det är med trattkantarellerna bakom Hovmanstorpet, nere vid mossens kant eller på andra ställen i skogen där.

Här har jag gjort mina första svampfynd. Champinjoner i massor inte så långt från moskén eller inte långt från början – eller slutet – av Ulica Grada Chicaga, som leder ner mot Savas leriga stränder. Jag tror jag är ensam om att plocka dem. Kanske är man misstänksam mot svamp här och rädd för förgiftningar. Kanske är det bara ”specialister” som plockar och de håller väl inte till vid moskén eller vid vägkorsningen strax intill. I Sverige är det nog många fler som tror sig om att kunna välja de rätta bland svamparna. I Italien vet jag att man numera måste ha svampkort för att få plocka alla dessa dyrbara ”porcini” (karljohanssvamp). Har man svampkort i Kroatien också?

Här är en del av dagens skörd:

Vi har gått mycket och långt här i Zagreb, Londi och jag. Vi har gång på gång stretat oss fram den långa, sega vägen in mot de lockande centrala delarna av staden. Vi har gått i parkerna här runt omkring och till marknaden ett stycke bort. Vi har kämpat oss över hårt trafikerade (motor)vägar, trampat omkring i ogästvänliga kvarter med uppretade bandhundar hotfullt gloende på oss genom stängslen. Och vi har hittat ett hål i de slutna kvarteren och lyckats ta oss ner till floden. Där har vi gått långa sträckor åt både öst och väst.

Nu skulle jag vilja ta mig ut ur Zagreb, åtminstone en gång, för att se något annat, kanske den vackra lilla staden Samobor eller upp mot Medvednica. Eller kanske ända till havet. Eller över gränsen till Ljubljana. Hur är det i verkligheten med de här hundförbuden på bussar, spårvagnar och tåg? Många säger att det nog inte är helt förbjudet. Igår gick vi till busstationen och frågade chauffören i bussen till Samobor, om vi fick stiga på. Nej, det fick vi inte. En man som satt på en bänk på stationen sa uppmuntrande till mig att alla busschaufförer inte är likadana. Försök med en annan!

Ja, hur gör man när hindren tornar upp sig och man märker att man i det närmaste sitter i stadsarrest? Ska jag ge upp och sörja? Nej, det vill jag inte och kan nog inte heller. Jag försöker i stället att se något lockande i det här. ”Jag ska nog överlista dem”, tänker jag tjurskalligt. Någonstans finns ett kryphål. Det lustiga är ju att mitt i alla järnhårda restriktioner och förbud, så är de flesta av människor jag möter här mer hundvänliga för att inte säga hundentusiastiska än på kanske någon annan plats där jag varit. Ingenstans har Londi blivit så omklappad som här.

Vi ska hitta ett sätt att komma till Samobor, Londi och jag.

Vi kan gå långt, men inte hur långt som helst…

°°

PS I Salongen publiceras idag en ny text.

Ja, idag är det förvisso måndag, men jag vill ändå säga något om söndagen som gick: Det var en härlig dag här i Zagreb. Luften var mild och solen tittade gång på gång fram genom de lätta disskyarna. Londi och jag begav till fots mot innerstan. Trafiken var inte alls lika påträngande som vanligt och vi nådde Trg Bana Jelačića på 25 minuter istället för på närmare 40, som det kan ta när trafiken är riktigt vild. Folk på stan var lite finklädda och man promenerade långsamt eller satt i gatucaféerna och förde loja samtal och tittade på varandra och dem som gick förbi. När vi nådde det stora torget pågick det något slags parad där – en ganska liten parad, men ledaren levde sig intensivt in i sin roll:

Och nere i ena hörnet rostade två män kastanjer:

Vi följde den smala gången som fortsätter i ringlande trappor upp till Gradec och stannade upp lite vid soffan, där man alltid har sällskap, strax ovanför platsen där man har den kanske bästa utsikten över staden:

Utanför Markuskyrkans marscherade två vakter enligt ett komplicerat mönster och huvudbonaderna växlade i vändningarna mellan rött och svart:

Vi gick vårt obligatoriska varv och fortsatte sedan ned till Tkalčićeva. Där var det fullt med folk i caféer och restauranger:

Vi slog oss ner på vårt stamställe och jag beställde mat och dryck: